Varenda skolstart samma visa. Omsorgsfullt slogs skolböckerna in i blankt, skyddande presentpapper. Böckerna var en gåva. Jag hanterade dem med sådan vördnad att man skulle kunna tro att jag var djupt troende och mina böcker var Biblar, Koraner eller Torah-rullar.

I min röda skolväska fanns framtidens verktyg – pennor och vässare. Om morgnarna sprang jag till min hemspråksklass i Knutbyskolan i Rinkeby som en stolt atlet som intar OS-arenan fylld av förväntan. För såna som mig var skolan livsviktig. Utan genvägar till yrkeslivet eller kontaktnät att falla tillbaka på. Utan företag att ärva eller arv att förvalta var skolan det som avgjorde om vi skulle vinna eller försvinna.

Ingen av oss barn i hemspråksklassen hade högutbildade föräldrar. Ingen hade vuxna som kunde lösa de grammatiska gåtorna eller förklara skillnaden mellan adjektiv och substantiv.

Ändå rabblade vi multiplikationstabellen i ett andetag. Som en melodisk dikt. Den sitter än i dag lika säkert som ett bergsmassiv i Anderna. Den sitter som en barndomssång jag aldrig glömmer. Men den sitter bara på grekiska. Om någon frågar mig vad fem gånger nio blir måste jag rabbla ramsan på grekiska. På samma sätt lärde vi oss huvudstäder, floder och filosofer. Vi memorerade slaget vid Marathon, den tyska ockupationen, det turkiska herraväldet och franska revolutionens slagord. Och då gick vi inte ens i femte klass. ”Kunskapen är den som skiljer människor från djur”, predikade vår fröken Alkisti.

På skolavslutningarna reciterade vi så långa och krångliga dikter att föräldrarna gäspade i trästolarna. När jag i sexan slussades över till en svensk klass, som en belöning för att jag kunde uttala ”sju sjuka sjömän” utan att bli sjösjuk, blev det rena rama semestern.

Ingen behövde rabbla, recitera eller räkna högt inför klassen. Vi slapp släpa hem tunga böcker och göra hemläxor hela kvällarna. Iliaden ersattes av Kitty-böcker. Disciplinen ersattes av direkt demokrati där vi elever kunde styra över undervisningen. Det som inte var kul gick ”bort”. Uttrycket ”orkar inte” införlivades i vårt vokabulär och bemöttes med förståelse av fröken som aldrig stod vid katedern och orerade om de stora skaldernas bidrag till civilisationen.

Det var en helt annan pedagogik. Mindre nationalistisk och självförhärligande. Mer barnvänlig och lättsam. Om den var effektiv låter jag vara osagt.

Vissa barn behöver skolan mer än andra. De som saknar bildade föräldrar och fullpackade bokhyllor hemma. De som har bildade men frånvarande föräldrar. De som behöver skolan som en studsmatta in och upp i samhället. I dag är jag engagerad i Stiftelsen Läxhjälpen. Vi hjälper förortsungar så att de ska kunna höja sina betyg och plugga vidare.

De växande klyftorna i det svenska skolsystemet ökar avståndet mellan rik och fattig. Men kunskapen är än så länge gratis. Så ta för er. Plocka kunskapens frukt utan fruktan. God skolstart och Lycka till i livet!

+ Bärplockarhjälp. Denize Lopez som samlade ihop pengar till de bulgariska bärplockarnas hemresor när de ansvariga vände dem ryggen.

Bostadsbristen. Ungas bostadsbrist i Stockholm. Bygg studentbostäder nu!