Jag fick mitt första riktiga heltidsjobb när jag var 24 år. Jag var så tacksam och glad. Nöjde mig med det chefen föreslog i lön (14 000 kronor i månaden) och skulle 

aldrig ha kommit på tanken att ifrågasätta vare sig
min chef eller någon kollega. När det var redaktionsmöte satt jag knäpptyst, tittade ner i bordet och väntade på att det skulle ta slut. Samtidigt jobbade jag stenhårt, ofta på obetald övertid och var helt inställd på att göra karriär. 

Jag var helt enkelt den perfekta arbetskraften, drömmen för en arbetsgivare. En lågavlönad slitvarg med prestationsångest och en stor vördnad för alla som stod högre i rang än jag själv. Nu har jag precis fyllt 40 år och bilden är en helt annan. Jag tycker att jag tjänar för lite, jag håller inte alltid med min chef och pratar ofta och mycket på alla möten. Jag har blivit äldre. Och klokare. Jag ser orättvisor och ojämställdhet precis överallt, och jag påtalar dem, säger vad jag tycker. 

Jag har blivit en gnällkärring. En sån som jag tror att många arbetsgivare helst skulle slippa. Jag träffade en ledarskapscoach för ett tag sen som berättade för mig att många chefer ser på kvinnor som enormt effektiv arbetskraft fram till de är 35 år. Sen händer det nåt. De tar sig ton, pratar högt om orättvisor och kanske inte kommer till jobbet med ett brett leende på läpparna varje dag. Det händer att det går fler dagar innan de bekräftar sin manlige chef. Och sen kräver de högre lön. Skandal. Det här berättar ledarskapscoachen för mig och jag förstår plötsligt att jag är en av de kvinnorna. Den bökiga. Obekväma. En jobbig jävel. Tänk vad bra det vore om jag hade den arbetslivserfarenhet jag har nu, men fortfarande var den där 24-åringen som aldrig ifrågasatte nånting. Vilken dröm för en arbetsgivare.

S å nu är frågan, vad ska vi 40-åriga kvinnor göra med den klokhet vi besitter och att vi plötsligt inte tar någon skit? Det här gäller ju även i livet i stort. Kvinnor ska helst inte kritisera och klaga. Då har vi en dålig attityd. Men män som ifrågasätter är analyserande och kloka. Beror det här på att vi kvinnor är rädda att förlora våra jobb om vi kritiserar den som ger oss lön varje månad? Är vi så tacksamma för att någon arbetsgivare vill ha oss, så att vi inte riktigt vågar ställa krav tillbaka? 

Eller ser vi vårt jobb blott som ett tidsfördriv eller nödvändigt ont och det riktiga ”jobbet” handlar om att uppfostra barn och ta hand familjen? Inte läge att bråka på jobbet, liksom. Vi lägger energin på andra saker. Men jobbet ÄR viktigt. Lönen ÄR viktig. Vi ska tjäna precis lika mycket som männen. Så snälla kvinnor – bråka på! 

En sak vet jag. Jag kommer inte att sluta bråka, kämpa mot orättvisa löner och tokiga beslut. Och en sak till. Jag är en mycket effektivare, mogen och mer ansvarsfull arbetstagare nu än för 16 år sedan. 

+ Jag vill hissa Att fylla 40.


– Jag vill dissa Snön.
Ta bort den.