ALEXANDRA PASCALIDOU: Svettlukten slår an som en sandkornig siroccovind som sätter sig i porerna när jag kliver in under det vidöppna plåtskjulet. Februarisolen föder febervärme som får lederna att mjukna. Utanför lokalen ligger en hög med tofflor i stora storlekar. Plastmattorna är trasiga, ringen fylld av gaddade glansiga överkroppar. Boxningssäckarna gungar av slag och sparkar. Här hänger hopprep, några rostiga hantlar, en smutsig bänkpress.

På väggen hänger en tavla med thaiboxningens sex regler: Förmågan att ta stryk och tåla smärta, disciplin, respekt, målmedvetenhet, smidighet och ödmjukhet.

Mitt pass börjar alltid med att jag skuggboxas medan jag studsar på stora bildäck. Ägaren William är en tidigare thaiboxningsmästare. Han har vunnit matcher på Lumpini Stadium i Bangkok och fått hälsa på kungen. Numera ser han ut som en Buddha på ballerinaben. Han sitter i sitt inglasade kontor med luftkonditioneringen på sibirisk kyla. Hans hund, en grand danois, som ser ut som en häst ligger utsträckt på skinnsoffan och gäspar åt de solbrända svetthögarna.

Men det är mästaren Payap som får mig att vallfärda längs den jordiga uppförsbacken genom bananplantage och gummiträd. Payap är liten men gör ett stort intryck. Den kompakta kroppen andas lugnt och rör sig kontrollerat. Förra veckan gick han en match mot en kille som var både längre och yngre.  Payap slog in vartenda slag och varenda spark med ett nästan ursäktande leende. Som ett vulkanutbrott exploderade han i träffsäkra slagkombinationer för att i nästa sekund dansa med fjäderlätta steg som om ingenting hänt.

Jag är här på Lanta Muy Thai i Thailand på rekommendation av min svenske tränare, kampsportsmästaren Johan Lindqvist som tränat med Payap. Två så olika män med samma varma, beslutsamma blick och ödmjuka hållning.

Nu har Payap tränat mig i en månad och hans fåordiga engelska gör att vi kommunicerar som ett gammaldags gift par. Han ger order, jag lyder. ”Elbow, punch, jab, uppercut, frontkick, block, left highkick”, ropar han och jag slår som om det var mitt livs sista slag. ”Elbow, light, elbow light”, envisas han och jag slår allt mjukare och han ser allt mer frågande ut och han upprepar ”light, light, light” och jag slår allt mjukare tills jag inser att han vill ha en höger men eftersom han inte uttalar R blir det light istället för right.

Payap kommer från en thaiboxningstokig familj i Bangkok. Där gick han sin första match i 19 kilos-klassen som nioåring. Det slutade i ett blodbad som gav pojken, bokstavligt talat, blodad tand. Sen dess har han knockats och fallit och rasat och rest sig. Nu arbetar han som tränare för 60 kronor om dagen och tjänar 800 kronor när han går en match oavsett resultat.

”Life is a fight” säger Payap med ett leende och jag tänker att livet tvingar vissa att fajtas hårdare än andra. Men allt handlar om inställning. För ingen kan räkna med att gå genom livet osårbar. Vi faller och vi knockas. Vi åker på en rak höger eller en lömsk armbåge. Oavsett vad är det viktigaste att lära sig parera slagen och resa sig igen och ta framtida fajter som en ljusets krigare som är lycklig i sin strid. En krigare som vet hur man värjer sig mot mörker och slag under bältet. Förlorare blir vi inte för att vi faller. Det blir vi bara om vi ger upp.

+ ”Rädda Sverige” dokumentärserie i P1 Sveriges Radio. Lyssna och Ladda ner.

– Korrupta ledare i Ukraina, Thailand med flera.