Förutom en då ännu o-diagnostiserad adhd så var det en grej som gav mig magont under skoltiden - den totalt idiotiska synen på lärande.

Svenska skolans olika kriser (lärarkrisen, Pisa-krisen, dålig mat så till och med Bert Karlsson kommer till undsättning-krisen, Jan Björklund vet inte vad han pysslar med-krisen...) har ju avlöst varandra. Och det finns väl ingen vettig människa som tycker stora klasser, underbetalda pedagoger och näringsfattigt käk är eftersträvansvärt. Men en debatt jag saknar i skoldebatten i stort är just den, enligt mig helt skeva synen på lärande. Hur man bäst lär sig, hur man som elev bäst känner lust till att lära. Och hur kunskap egentligen bör förvaltas.

Jag var kass på matte, det är jag fortfarande. Att man inte lät oss sifferfobiker lära på andra sätt än tragglande av liggande jävla stolen tills man grät av mental utmattning... Det är ett litet mysterium. Att man ännu, i svenska skolan i stort tycks se på kunskap som något som ska tryckas in på typ kortast möjliga tid, kontrolleras genom skriftliga prov för att sedan bleknai periferin. Det är en skam. Den som har bäst betyg är hen som kan repa in flest glosor och ekvationer. Och så missar skolan alla med andra förmågor än så kallat plugghuvud.

Jag var, och är emotionellt och samhällsmedvetet smartare än duktiga plugghästarna från skoltiden. Men kunde inte lära mig saker på det vis, under de premisser som svenska skolan erbjöd. Jag hamnade utanför normen, den extremt fyrkantiga normen för hur en ung och lärande individ bör vara och fick aldrig riktigt chansen att få chansen. Och självkänslan dog.

Det finns mängder av fantastiska lärare och pedagoger därute som brinner för ett mer individanpassat och kreativt lärande. Men stelbenta läroplaner och unkna normer står i vägen. Ska tusentals elever fortsätta hamna utanför och inte få chansen att få chansen?

Bara för att alla inte kan sitta still och stirra på siffror i 40 minuter? Som om vi vuxna skulle kunna prestera vårt bästa under så o-kreativa former.

Skolan behöver definitivt bli mer öppen för olika typer av lärande, för olika typer av människor. Först då skapar vi mindre utanförskap och okunskap kring sånt man som ung vuxen bör ha kunskap kring.
Det handlar nog sällan om dumhet. Det handlar väl om lust. Lust till att bli en allmänbildad, streetsmart och källkritisk individ. Hade jag stångat mig blodig för att fatta all matte genom att stirra på siffror så hade jag tappat precis all lust till lärande.

Lärande ska ju inte handla om att samla fakta på hög, redo att ställa upp i en frågesport i tv, ledd av Lasse Kronér i skojsig kavaj. Lärande ska ju bygga en människa, rusta henom inför livet.

Och angående liggande stolen - det finns jättebra appar för oss som aldrig fattade.

+ Fridolin, I have faith in you.

- Bara det inte blir tomma löften, Gurra.