”Det känns som att det börjar finnas hopp”, sa min vän på väg hem från en författarkväll med Jonas Hassen Khemiri. För det var precis så det kändes då. Mitt i kyliga mars hade världen plötsligt känts lite varmare.

DN gjorde en artikelserie som förklarade att tiggare inte tigger för att det är kul. Behrang Miris låt med rader som ”varför är det så att vissa inte välkomnas in till vår blågula fest?” gick till Andra chansen i Melodifestivalen. Khemiri pratade om hur länken till hans text om rasism blivit megasuperextremtmycket delad och hyllad. Och universum kändes som en mycket bättre plats.

Va? Vadå en ambulans som vägrade köra en asylsökande pojke till akuten? Nejmen lägg av, det handlade väl om prioriteringar eller något, de var säkert skitpressade och hann inte. I alla fall. Det blev så himla mycket bättre ett tag. Över partigränserna enades folk om att REVA-projektet var ett enda stort haveri och att jakten på papperslösa har spårat.

Förlåt? Men det där som Tobias Billström sa om blonda och blåögda tanter var ju bara en taskig formulering, det fattar man ju, han skulle ju inte vara så korkad och ändå få sitta kvar. Hur som helst. Problemet med kvinnohatet på nätet uppmärksammades även utanför twitterbubblan och vanliga livpusslande fredagsmysande familjefarsor mailade oss medverkande om att vi aldrig får låta oss tystas.

Men vad är det? Amen den där busschauffören som delade upp resenärerna efter utseende gick ju efter vilka som förbokat resan och inte, amen jag vet väl inte varför de som hamnade i den icke-svenska bussen inte alls hade förbokat, sluta tjata, det blev väl något fel, ingen är mer än människa.

Jaja. Det känns som om vi har gjort framsteg i Sverige. Det är mycket varmare och mer välkomnande. Men sluta tjata! Vadå ministrar som pratar om människor som volymer? Vadå politiker som säger att folk som blivit utsatta för rasism får sluta se sig själva som offer? Vadå kursansvariga på högskolor som skriver ”kan du hjälpa Mohammed, han kommer nog direkt från Mecka” när studenter ska registrera sig?

Äh, ni väljer att se det dåliga. Det finns ingen som helst utbredd rasism här i Sverige, det är inte alls minusgrader i april, det finns ingen anledning till att haka upp sig på enskilda händelser.

Sverige är varmt och fint och kärleksfullt och vi välkomnar alla och ingen blir leggad i tunnelbanor och ingen hör röster i huvudet som säger motsatsen och skit i det här för nu likear vi ”Sverigedemokraterna i riksdagen – nej tack” på Facebook så har vi i alla fall gjort vårt.

+ Gidlunds bok. Det är Bieber-hysteri runt fantastiska Kristian Gidlund. Han blir bok och t-shirt, ni måste köpa båda.

– Snö i april, Håkan? Lät det inte på Håkan Hellström som att snöflingor i april var något bra?