”Låt inte mina bröder kalla flickor horor, eftersom de inte är det. För en dag kommer en annan pojke tro att det är sant”, viskar den unga kvinnan. Hon är en helt vanlig tjej, men ändå kommer hon att bli tafsad på, våldtagen, nästan dödad, anförtror hon mig över smetiga stråkar.

Kampanjfilmen som sprids som en löpeld i sociala medier heter Kära pappa och är gjord av CARE, en typisk välgörenhetsorganisation modell större, ni vet: i styrelsetoppen en gubbe som lyfter 1 391 000 kronor om året, och det är förstås osmakligt att en så stor summa fastnar där, för det är ju inte till honom folk vill att pengarna ska gå när de donerar.

► LÄS MER: Lisa Magnusson: "Feminismen måste sluta gräva i kvinnors underliv"

Men toppgubbarna i Röda korset och Rädda barnen tjänar mer än han. Och CARE gör så mycket bra. Till exempel delar de ut kondomer i hiv-drabbade områden och propagerar för fri abort, vilket ju känns standard för oss i Sverige, men för en välgörenhetsorganisation med amerikanska rötter är det radikalt. 

Dessutom har Kära pappa sina poänger, som när tjejen viskar att man inte ska ta folk på rumpan, eftersom vissa inte fattar att det är ett skämt, vissa killar kommer tro att sånt är okej; sånt och mer därtill. Filmen klickas och delas, miljoner människor tycker att den är helt fantastisk. Men jag inte kan komma ifrån hur vidrigt budskapet är, bortom det där om att våldtäkt är fel. 

För det bor en kyla bakom det sentimentala tilltalet: ”Kära pappa.” Det bor en kyla bakom monologens sätt att understryka hur älskad denna tjej är, hur väluppfostrad. Magisterexamen har hon till och med, får vi veta, och ett bra jobb, hon är ”INTE en offertyp”.

Hon har ju en fin pappa som ”inte ens låter hennes mamma äta sushi” under graviditeten, så rädd är han om sin ofödda skatt. Och när hon själv blir vuxen blir hon absolut inte kär i en kvinna. Hon blir kär i en man som ”åker långfärdsskidor” och de är ”världens mest perfekta par”.

Jag kan inte sluta tänka på hon den andra. Hon som den här tjejen positioneras emot redan från början: ”Hora. Lesbisk. Billig”. Offertypen, hon som nog inte ens har en pappa. Det är hennes ande som svävar över filmen och gör att jag inte tål den, fastän CARE hjälper fattiga kvinnor och ger dem en chans till ett bättre liv. 

► LÄS MER: Lisa Magnusson: "Jag hade kunnat hitta den misstänkte 'terroristen'"

För snyftet om Kära pappa går inte ut på att män ska se kvinnor som människor. Det skrämmer dem med en värld där deras egen dotter riskerar att råka illa ut; där någon inte fattar skämt utan ”kommer tro att det är sant” att hon är en hora, lesbisk, billig; offertypen. Fastän hon inte är det, hon råkar bara bli full på fel fest.

Filmen säger inte att män ska respektera kvinnor och behandla dem väl. Den säger inte ge fan i att göra våld på andra. Den säger, ruta för ruta och ord för ord, att fina flickor inte ska behandlas som man behandlar de dåliga flickorna. Det är det minst feministiska jag har sett på länge.

+ Läkare utan gränser. Sms:a LIV till 72979 så skänker du 100 kronor i julklapp till världens nödställda.

- SVT Debatt går i graven. Önskar att det ersätts med ett program med några få deltagare som verkligen får tid att reflektera, där det komplicerade får vara komplicerat. Men det är kanske att hoppas på för mycket?