LISA MAGNUSSON: I somras såg jag den mest irriterande lilla skitfilmen på länge. Det var ett YouTube-klipp som visade en kvinna som tittade på solnedgången efter en joggingtur, gick på konsert, firade en väns födelsedag, vilade i famnen på en man och så vidare. Det låter ju rätt harmlöst. Men poängen med filmen var att hon hela tiden var ensam om att njuta av tillvaron. Alla andra var nämligen upptagna med att flippra med sina telefoner. Det borde de sluta med, var budskapet.
 

Jag kom att tänka på den där kortfilmen när jag härom dagen läste i Svenska Dagbladet om hur telefonflipprandet inte bara är ett stort problem, utan något som till och med allvarligt hotar det framväxande släktets hälsa. Förorättade förskollärare vittnar om föräldrar som inte fäster uppmärksamhet vid sina barn när de är på öppna förskolan; i stället sitter de försjunkna i sina iphones.
”Precis nu ser jag en pappa släppa ner sitt barn. Det första han gör är att ta upp telefonen. Så är det hela tiden. Ungarna får leka själva medan föräldrarna sitter och kollar Facebook”, vittnar en förskollärare tidningen pratar med.
 

En intervjuad barnpsykolog säger att det uppstår en ”mikrodepression hos barn som inte får gensvar”.
Mina föräldrar lekte överhuvud taget inte särskilt mycket med mig när jag var liten. De höll på med sitt. Det gjorde mig absolut mikrodeprimerad, eller, som det hette på den tiden: Jag hade tråkigt.
Sedan 80-talet, då jag växte upp, har synen på barn förändrats. År 2004 myntade Bent Hougaard begreppet ”curlingförälder”, som betecknar en person som springer och sopar banan framför sin unge så att den ska kunna glida fram genom tillvaron utan friktion. Det var från början ett skällsord, men numera har det blivit ett rättesnöre. Att vara en god förälder är synonymt med att ställa barnet i centrum.
 

I en tid då vi, inte minst via våra smartphones, översköljs av intryck som tävlar om vår uppmärksamhet är det inte konstigt att uppmärksamhet blivit den högsta
valuta vi kan tänka oss. Men den unge som hela tiden blir skjutsad över allt, bildligen och bokstavligen, lär sig aldrig att ta sig någonstans på egna ben. Den kommer sedan att stå där vid vuxenlivets vägkant och vara makrodeprimerad.
 

Och den där gnagande känslan av att man borde vara mer närvarande, bättre, lyckligare? Den är inte ett tecken på att man borde flippra mindre med sin telefon utan ett symtom på att finnas till. Till skillnad från vad den där irriterande kortfilmen på YouTube försökte smälla i oss består nämligen inte livet av en serie magiska ögonblick utan snarare av den småtröga transportsträckan mellan dem. Man får roa sig så gott det går.

+ Bästa låten. Angel Haze. Same Love är den kanske bästa låten om kärlek jag någonsin hört.

– Dåligt om Malala. Skrivbordsanalyser om hur Malala är ett typiskt exempel på “den klassiska berättelsen om den bruna flickan som räddas av den vite mannen”. Malala är på riktigt, inte en saga. Och hon har inte blivit räddad, HON är räddaren.