LISA MAGNUSSON: Den 9 oktober i fjol öppnade talibaner eld mot en skolbuss i pakistanska Khyber Pakhtunkhwa. Till slut fick de stopp på den och kunde kliva på. ”Var är Malala Yousafzai?” skrek de. De sköt en flicka i halsen, en annan i skuldran. Sedan fick de syn på henne: Malala. De gick fram till henne och sköt henne i huvudet. De skjutna barnen hade gemensamt att de hade stått upp för flickors rätt att gå i skolan.

Oturligt nog för talibanerna överlevde alla tre. Oturligt nog för talibanerna har dådet heller inte tystat deras röster utan tvärtom gjort dem så starka att de har fått eko över hela världen. Malala har startat en organisation för flickors rätt att gå i skolan. I år nominerades hon till Nobels fredspris. Om det finns en gud så verkar det onekligen som om den guden försöker säga talibanerna något.
 

”De ville tysta en Malala, men i stället talar nu tusen och miljoner Malalas”, som Malala själv säger.
Fastän hon nu bara är 16 år är hon hård som flinta. När hon i dagarna träffade självaste USA:s president, Barack Obama, passade hon på att kritisera drönarattackarna i
Pakistan, som dödar oskyldiga och piskar upp ett hat mot västvärlden. ”Satsa på utbildning i stället”, sa hon till honom.

Samtidigt i Sverige: Kampanjen Osminkad, som går ut på att kvinnor i sociala medier lägger upp foton på sig själva utan smink för att visa att de inte ser
likadana ut utan smink som med smink. Alltså. Jag har aldrig förstått mig på argumentet om att det ”faktiskt finns viktigare saker att bry sig om”, som om det fanns en motsättning, som om livet inte vore en samexistens mellan det stora och det lilla. Till exempel kan det ju vara så att någon man älskar just har dött och att tandkrämen är slut så att man måste gå och köpa ny.
Det jag vänder mig emot med kampanjer som Osminkad är inte vardagligheten, utan att de utger sig för att vara något stort och viktigt. De bottnar i en längtan efter en gemenskap, en vilja att göra något bra. Men svaret de utmynnar i är alltid att kvinnor ska titta på sina egna kroppar i stället för på världen runt omkring dem. Jag blir så ledsen när jag tänker på det.

Vi har alla en Malala inom oss. Ett sätt att ge henne mer utrymme i våra liv är att bli lite modigare, att oftare utmana oss själva att göra saker fastän vi inte riktigt vågar. Det kan handla om att stå upp mot talibanerna fastän man har ett pris på sitt huvud. Men det kan också vara att säga ifrån om någon säger något rasistiskt vid fikat på jobbet, ifrågasätta ett sexistiskt skämt, sätta ned foten när andra blir illa behandlade. Att utmana makten och förändra på riktigt är att vara jobbig. Du kommer inte att få likes eller kommentarer om att du är snygg. Den obekväma stämningen är din vän från och med nu.

+ Dräpte en räv. Ingrid, 75, dödade en räv med bara händerna efter att den brutit sig in i hennes hönshus. ”Tur att det inte var en björn”, säger hon i en intervju. Ja, tur för björnen! Annars hade Ingrid dräpt den.


– Ta hand om Björn. Nu har jag sett författaren Björn Hellberg sitta ensam och övergiven vid ett boksigneringsbord utanför en bokhandel igen. Det här kan inte fortgå. Vi måste ta hand om
honom. (Jag är inte ironisk nu. Han ser jätteledsen ut.