LISA MAGNUSSON Jag kommer från en arbetarklassbakgrund. Mina föräldrar röstade vänster, liksom de av mina ungdomsvänner som brydde sig om politik. Men jag känner mig inte hemma i vänsterrörelsen. Jag upplever den som inskränkt, elitistisk, en medelklassens lågtakade samvetskyrka där man måste ha 40 000 miljarder universitetspoäng för att överhuvudtaget kunna ställa sig upp i församlingen och uttala en åsikt utan att folk börjar kasta ägg för att man ”inte har skaffat sig en analys”.


Det borgerliga blocket
, å sin sida, beter sig överlägset och raljant, och därför är också det främmande för mig. Det talar till mig om frihet, men verkar blint inför att vi inte föds som jämlikar och att friheten därför inte är en given utgångspunkt utan snarare målet vid regnbågens slut. Hur skulle jag kunna sympatisera med hållningen att något så demokratiskt grundläggande som utbildning bör läggas i händerna på glada entreprenörer som många gånger saknar kunskap i både pedagogik och i de ämnen som lärs ut? För mig är det motsatsen till liberalism.

Sedan har vi Sverigedemokraterna. Det är det tredje största politiska partiet och helt väsensskilt från alla andra partier. De sverigedemokratiska hatsajterna talar ständigt om vikten av sanning, vilket är rätt anmärkningsvärt med tanke på att personerna bakom dessa sajter själva ljuger så mycket. De ljuger dels om andra, vilket har lett till trakasserier och dödshot mot bland andra mig. Men de ljuger även om sina egna åsikter. De kallar sig ”invandringskritiska”, men det är de inte. Däremot är de emot muslimer. Det framkommer även gång på gång att de även är emot personer med mörk hy i största allmänhet, oavsett var de är födda. Nu senast avslöjar Expressen att ledande sverigedemokrater under pseudonym har önskat livet ur flyktingbarn, uppmanat ”etniska svenskar” att beväpna sig och beklagat nedläggningen av ”avlusningsstationen” i Polen, alltså koncentrationslägren.


Med vänstern och borgarna kan jag prata, fastän jag har problem med dem går det ändå att diskutera saker någotsånär. Gapet till rasisterna, däremot, är avgrundsdjupt. Det sägs ofta att det är ett av demokratins stora dilemman – hur man bemöter dem som inte ställer upp på demokratins egna värderingar – men att det måste gå. Man måste försöka förstå, försöka resonera, man får inte vända sig bort i avsky, inte ge upp. Detta utgår ju dock från en grundläggande öppenhet och ärlighet som inte existerar i de här sverigedemokraternas fall. Hur ska man kunna samtala med någon som inte ens står för sina åsikter, som hela tiden slingrar sig och pratar om ”invandringskritik”, och som sedan sätter sig vid datorn och skriver saker som: ”Hade verkligen Adolf så fel?”
Jag förstår inte det.

+ Minidokumentärserien ”Stephen Fry kommer ut”. Se på SVT Play!

- Fortfarande har inget konkret hänt för att komma till rätta med den skandal som är det svenska förvaltarskapssystemet.