Ludwig har blå ögon och rakt hår. Hans pappa är afroamerikan och grek, men själv ser han vit ut. Får han ändå ha flätor? Eller är det kulturell appropriering?

Det undrade artisten Zara Larsson nyligen i en bloggpost. Frågan ställdes förstås i all ödmjukhet, med det godaste av uppsåt och en het önskan om att göra rätt. Men den skapar ju frågetecken i sig: Vaddå för vit för flätor? Vaddå ”kulturell appropriering”?

► LÄS MER: Lisa Magnusson: "Låt kungen behålla slottet och miljonerna – sen får det vara slut med monarkin"

”Appropriera” betyder bokstavligen att roffa åt sig, tillskansa sig, och vi talar här om en stöld som sker dagligen. Kulturer blandas, i det lilla såväl som i det stora. Människor möts, påverkar varandra, inspireras, och det är självklart att ingen ber om lov. Dels för att den här sortens processer ofta är undermedvetna, dels för att det inte finns någon upphovsperson, inget brottsoffer.

För vem äger egentligen kulturen, vem blir bestulen? Minoriteten, brukar svaret lyda. Kulturell appropriering har varit ett finare sätt att säga att vita personer ska hålla sig till vit kultur. När den vita artisten Miley Cirus skakade rumpa var det fel, appropriering av svart kultur. Att författaren Lena Dunham gjort flätor är fel, för vita ska inte ha håret så. Företaget Asos drog igår tillbaka glitterbindis som saluförts med vita gothtjejer.

Tror du att du fattar grejen, skönjer ett mönster här? I så fall ropar du hej för tidigt. På sistone har beskyllningarna om kulturell appropriering börjat studsa runt helt okontrollerat, som en kissnödig hundvalp i en porslinsaffär; allt man säkert vet är att en ny olycka snart kommer ske. Blir det konstmuseet i USA som låter besökarna prova kimonos? Afroamerikaner som klär sig i afrikanska tyger? Den mexikanska restaurangen i England, som delar ut sombreros till matgästerna? Det blev alla ovan nämnda, och fler därtill!

► LÄS MER: Lisa Magnusson: "Fotbollsfansens beteende är oacceptabelt"

För egen del tänker jag tre saker om kulturell appropriering. För det första att det är typiskt medelklassakademiker att använda sig av så enormt krångliga ord – hur förtryckt kan man egentligen vara om man lärt sig begrepp som kulturell appropriering? För det andra att anklagelserna aldrig verkar handla om de viktigaste delarna av kultur. Inte språk. Inte mat. Inte sedvanor. När det pratas om kulturell appropriering gäller det bara ytliga detaljer, och pekas en enskild person ut som skyldig är det oftast en kvinna. Och det tredje? Det tredje jag tänker är att visst finns det vedervärdiga, ja rentav rasistiska, sätt att närma sig andra. Men sådana problem avhjälps knappast genom att förbjuda kontaktytor mellan människor.

För inget, verkligen inget, gott kan komma av att anamma myten om att kulturer ska hållas åtskilda från varandra.