LISA MAGNUSSON: Ursäkta, men hur har friskolor kunnat bli något så självklart? Man läser ibland debattartiklar om det sjuka i att Sverige tillåter skolor att gå med vinst. Och nog knorras det när dessa skolor drar in på mat, skolbibliotek och elevhälsa för att tjäna pengar, eller – som nu i dagarna – när det framkommer att eleverna själva är tvungna att köpa det material som behövs för undervisningen. Men i ett land där skolan ständigt är en av de absolut viktigaste politiska frågorna är det ändå inte ett enda parti som tar ställning mot friskolor som idé. Jag förstår inte.

Redan vid en första anblick är det uppenbart att det fria skolvalet förutsätter en annan värld än den vi lever i. I denna värld bryr sig alla föräldrar om sina barn (för i och med att ingen som går grundskolan eller gymnasiet är myndig är det ju föräldrarna som bestämmer i detta fria val). Inte bara har föräldrarna tid och lust att gå igenom alla olika alternativ, de har också förmågan att se bortom säljklyschorna, vara kritiska, ställa de rätta frågorna. Dessutom fortsätter de hålla noggrann koll under de tolv år som deras barn går i skolan, och om skolan på något sätt brister flyttar de helt enkelt barnet och dess vidhängande statliga bidrag, skolpengen, någon annanstans.

Även om man tror att vi lever i ett sådant paradis borde man redan här inse att det finns allvarliga problem med detta system. Dels för att det både är grymt och svårt rent praktiskt att rycka upp barn från en skola mitt i en termin, vilket innebär att de som går i dåliga skolor förmodligen kommer att stanna där minst ett halvår och därmed ligga hopplöst efter när de kommer till en ny. Men skolpengen gör dessutom eleverna till kunder, och därmed skolorna till varor.

När friskolor sätter betyg bedömer de med andra ord inte bara elevernas kompetens, utan också sin egen. Vilket förstås innebär en mycket hög risk för att de kommer att ge bättre betyg än de borde. Annars kanske eleverna försvinner någon annanstans där de får bättre valuta för sin skolpeng, med risk för att skolan går i konkurs och strandsätter både de anställda och de kvarvarande eleverna.

Men den allvarligaste invändningen mot det fria skolvalet är själva huvudtanken, nämligen att det skall finnas olika sorters skolor. Vad hände med målet att alla skolor skall vara bra, oavsett vilka föräldrar man har? Vad hände med idén om att ge alla barn lika förutsättningar? Att förespråka friskolor är att ge upp detta, det är att godkänna att skolor – och därmed barnen som går i dem – skiktas redan från början. Jag kan komma på många ord för dem som vill göra något så demokratiskt grundläggande som utbildning till något förhandlingsbart, men inget enda av orden jag kommer på stavas frihetsälskare.

+ Bakteorologiprofessorn Agnes Wolds sommarprat i P1 gör upp med veckotidningsmyter som att kemikalier är farligare än naturliga substanser, att städning skyddar mot allergi och att kvinnliga forskare inte gör karriär för att de helt enkelt inte är tillräckligt bra.

– Kan de clowner som tårtar politiker vänligen gå hem och trycka en stor gräddtårta rätt i sina egna ansikten istället? Så kan vi andra få ett lite mer värdigt debattklimat. Tack på förhand