LISA MAGNUSSON Jag bodde under tio år i Frankrike. Där undrade folk ständigt varifrån jag kom. Gud vad trött jag blev på den frågan, på att ständigt påminnas om att jag inte hörde hemma. Eftersom en av de största ljushyade invandrargrupperna i Frankrike är de illa ansedda ryssarna var jag alltid snabb med att liksom i förbigående själv nämna för nya bekantskaper att jag kom från Sverige. Varpå folk genast tinade: Ah! ABBA! IKEA! Le modèle suédois!

Några gånger fick jag visserligen höra att jag skulle åka hem till mitt jävla land. Men på det hela taget var det okej. Jag var inte en del av fransmännens vi, men ändå vit, inte svart, inte arab. När Frankrike utfärdade ett förbud mot heltäckande slöjor och president Nicolas Sarkozy sade att kvinnor med slöja ”inte är välkomna” i landet var det inte mig han vände sig emot.

Jag flyttade tillbaka till Sverige. Här frågar nästan ingen varifrån jag kommer, och gör de det är det för att de hör på min dialekt att jag är från Norrköping och undrar om jag kanske känner den och den. Det land jag återvänder till är mer rasistiskt än det land jag en gång lämnade, tonen har hårdnat, gränserna för vad som är normalt att säga har förskjutits.

Efter tio år av att inte vara en del av något vi reagerar jag även över hur självklar uppdelningen i vi och dem är här också, utan att någon reflekterar över den. ”Vi gillar olika”, är antirasiströrelsens devis här; det vill säga vi godkänner självgott de andra, de där som är olika oss.

Läs mer: Misshandeln utreds som hatbrott

När trakasserierna och våldet mot muslimska kvinnor i slöja uppmärksammats nu i dagarna så sker det inte genom att låta dessa kvinnor komma till tals, utan genom att media intervjuar ickemuslimska kvinnor om deras erfarenhet av att ha burit slöja i några timmar under en solidaritetsmanifestation.

Våren 2012 skrev jag en uppsats i idéhistoria om slöjans historia i Europa. Jag skulle därför kunna påtala hur kvinnor i hucklen vore en självklarhet i den nationalromantiska tid dagens rasister drömmer sig tillbaka till. Jag skulle kunna skriva om slöjan som uttryck för underkastelse och förtryck, och också om dess historia som symbol för uppror. Jag skulle kunna lägga ut orden om varför det aldrig kan komma något gott ur att förståsigpåare dikterar för enskilda kvinnor hur de skall klä sig, vare sig det handlar om slöjor eller korta kjolar.

Läs mer: Tvingades ta av sig slöjan efter hot

Men knäckfrågan är ju inte slöjan, inte egentligen. Den är bara ett plagg, tom på allt innehåll utom det vi skänker den. Det viktigaste är insikten att dess bärarinnor också är människor, som bor här, som har sina liv här, och som därför måste få inkluderas i vårt vi. Det är konstigt att en så lätt glömmer detta grundläggande.

+ Emma Green Tregaros målade sina naglar i regnbågsfärger under friidrotts-VM i Moskva, för att markera mot Rysslands förbud mot "propaganda för icke-traditionella sexuella relationer". Modigt. 

- Svenska slacktivister som instagrammar sina målade naglar, till ingen annan nytta alls än att tillfredsställa behovet av att "göra något" och känna sig som goda människor.