Jag träffade Lars Vilks en gång. Det var många år före rondellhundsprofeten Muhammed, jag var kanske elva, tolv. Precis på gränsen till för gammal för att leka i drivvedsbygget Nimis. Jag klättrade lite förstulet och anslöt mig sedan till de vuxna.

Mitt intryck av konstnären själv var att han verkade snäll och blyg, plirigt underfundig bakom de tjocka glasögonen. Det är svårt att få ihop den bilden av honom med den av en kalkylerande muslimhatare. Men det är så han nu betraktas av omvärlden.

►LÄS MER: Lisa Magnusson: Inga är så känslomässigt vilsna som kärleksexperterna

Kanske är han illasinnad. Kanske har han blivit det med åren. Kanske är han blott en konstnär.

Profeten M som rondellhund skapades först till en utställning på Tälleruds hembygdsgård i Värmland och började, enligt Lars Vilks själv, som en simpel idé om att slå ihop de då mest aktuella konstdebatterna – rondellhundar och satirteckningar av den muslimske profeten Muhammed.

Dödshoten kommer han få leva med hela livet.

Själv vill han inte diskutera saken, och det är synd. Inte för att konst måste ta samhällsansvar. Tvärtom. Politiskt uppfostrande verk är ju kanske det mesta ointressanta som finns. Nästan lika ointressant är dock den sorts samhälleliga konceptkonst som Lars Vilks själv ägnar sig åt.

För det finns något kyligt över idén om att reaktionerna är det egentliga konstverket. Att all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet, och att konstnären liksom står över allting, som en pr-gud. Hoten från den islamistiska terroristsekten al-Qaida kallar Lars Vilks för en konstnärlig tolvtaggare.

Det hela är rätt sorgligt. Lika sorgliga är de rasister som använder honom för att hetsa mot muslimer, och de islamistiska fundamentalister som hatar honom; som tror så lite om profeten Muhammed att de är rädda att han kan skadas av en taskig teckning.

Sorgliga är även de andrahandskränkta som menar att det är onödigt att uttala åsikter som sårar andra. Som med andra ord vill att yttrandefriheten ska vara en trofé på väggen, inglasad och försedd med ett larm som börjar tjuta så snart någon närmar sig den.

De andrahandskränkta kanske ser sig själva som toleranta och inkluderande.

Men att tycka att Lars Vilks får skylla sig själv är inte bara att antyda att han är ett våldtäktsoffer som har en lite för kort kjol på sig. Det är även att verkligen indela människor i vi och de: de civiliserade och dem vi måste akta som barn. Som inte kan spela efter samma regler som vi andra.

Sverige var det första land som avskaffade censur. Det är 250 år sedan i år. Vad de ystra jubileumsfirarna glömmer nämna är att det gjordes kraftiga inskränkningar i denna lag så sent som in på mitten av 1900-talet.

LÄS MER: Lisa Magnusson: Terrordåden handlar inte bara om ondska – det finns hopp också

Utgivningsprivilegium och transportförbud hindrade den fria opinionsbildningen från att bedrivas och distribueras. Inskränkningarna skedde i religionens namn, och i fosterlandets, i den goda smakens, för det allmännas bästa. Känns det igen?

250 år har gått, men mycket lite har förändrats.

+ Isrinkarna blir bara fler och fler och de betalas med skattemedel, skriver Linnea Lindblad i Hela Hälsingland.

- Allt byggs för ishockeyns behov. Över killarna inom denna sport regnar både sponspengar OCH kommunala bidrag. Hockeytjejerna har usla träningstider, uselt stöd och uselt med pengar – för att inte tala om tjejsporten konståkning.