LISA MAGNUSSON  Häromdagen träffade jag en man på tåget. Han sade bland annat att han sett två människor dö en gång när han var på cykelsemester, och att varghatare är galna. Han berättade vidare att han var journalist samt att han sedan 20 år tillbaka mest skrev om trä i olika facktidningar. Och så sade han att det är så tråkigt att unga nuförtiden inte bryr sig om politiken.

Jag tänkte på det där sista sedan när jag hade gått av. Det är ju en så väldigt vanlig klagning, vilket är konstigt med tanke på att den har noll och intet med verkligheten att skaffa. För mig är det uppenbart att unga engagerar sig väldigt mycket. I antirasism. Feminism. Övervakning och integritet. Miljö. Frihetsfrågor. Etnisk rensning. Allt möjligt.

Det är bara det att de inte bryr sig så mycket om partipolitik. De senaste två decennierna har ungdomsförbunden krympt, skrumpnat ihop mer och mer för varje år.

I Sverige är det i princip är omöjligt för partimedlemmar att emotsätta sig partilinjen, statsvetaren Katarina Barrling Hermansson har skrivit utmärkt om just detta i sin doktorsavhandling Partikulturer: kollektiva självbilder och normer i Sveriges riksdag. I andra länder är det inget konstigt att ha åsikter som avviker från partiets, det är normalt att det spretar här och där. Men i Sverige ses den som går emot som en svikare.

Ett bra exempel på det är hur riksdagsledamöter inför öppen ridå bokstavligen tvingades att rösta igenom det datalagringsdirektiv som EU-domstolen nu med rätta har rivit upp på grund av att den ”utgör ett synnerligen allvarligt ingrepp i den grundläggande rätten till respekt för privatlivet”.

Partierna inrättar i sin tur sina åsikter efter opinionsmätningar, istället för att stå för vad de faktiskt tror på, som om det viktiga inte vore politiken i sig utan själva makten. Politiker har, som Miljöpartiets före detta språkrör Maria Wetterstrand påpekade i Sydsvenskan häromdagen, en tendens att se väljarna som ”sina”. Av detta var hennes eget parti en bra illustration när de nyligen blixtsnabbt drog tillbaka ett förslag om förbud mot anonyma bloggar efter att människor protesterat.

Resultatet blir att partierna bara blir allt mer lika varandra, att de handlar allt mindre om ideologi och alltmer om räkneövningar och pr-floskler.

I år är det valår. Socialdemokraterna och Moderaterna rustar inför slaget om väljarna med klyschor om "Ett bättre Sverige. För alla” respektive "Arbetskraften lyfter Sverige”. Dessa slogans är tänkta att sammanfatta essensen av partierna och deras strävan, men är så fullständigt platta och tomma på innehåll att Socialdemokraterna och Moderaterna – som skall föreställa varandras motpoler – utan vidare skulle kunna byta med varandra utan att någon reagerade. Varför skulle unga vilja engagera sig i denna blårödgröna röra?

Kampanjandet inför valrörelsen har redan kommit igång så smått, men snart kommer det att braka loss på riktigt. Då skulle jag önska mig en sak: Politik som handlar mindre om maktstrategi, och mer om visioner.

+ Middagar. Varför har man inte middagar oftare? För att det är meckigt att laga mat till många och för att det blir en massa disk, förstås. Men middagar är också det kanske absolut trevligaste sättet att umgås.

– Gulliga djur. Att folk delar bilder på näpna små kattungar i tron att det är gulliga djur. Gulliga djur är trumpna, tufsiga och gärna lite tjocka tingester. De ska inte
vara söta, då är de inte gulliga djur.