LISA MAGNUSSON: ”År 1999 gav Belinda Olsson och ett gäng unga feminister ut antologin ’Fittstim’. De var unga och coola och firades som rockstjärnor. Nu har tiden gått, Belinda har barn och ett välavlönat jobb. Är det bara hon som har blivit gammal, eller har feminismen tappat fotfästet?”
Så stod det i pressutskicket inför SVT:s dokumentärserie ”Fittstim – Min kamp”.

Första avsnittet gick förra veckan och tog upp ämnen som bara bröst och det personliga pronomenet hen. Andra avsnittet handlar om männen – ”fienden” – och sänds nu på torsdag. Det tredje avsnittet undersöker feminismens framtid.

”Fittstim – Min kamp” kretsar inte kring själva feminismen, utan kring Belindas personliga relation till den, det är förstås viktigt att poängtera. Problemet är bara att hon inte gör något av de där tre timmarna. Allt är hårt regisserat. Belinda Olsson låtsas oroa sig inför viktiga konfrontationer som sedan aldrig blir av, utbyter menande blickar med kameran – med tittarna – under mötena med personer som öppnar sig och gör sig sårbara, som litar på henne. Hon förråder dem.

Någon gång räcker inte pantomimen till, så då tonsätts scenen dessutom med cirkusmusik för att vi riktigt skall fatta hur tokigt allt är. Det är ett mycket osympatiskt, ytligt upplägg. Och obegripligt: Varför jagar hon Ulf Lundell, hela serien igenom? Hon bråkade med honom i medierna på 90-talet, och hennes desperata trånande efter försoning med honom är nu seriens dramaturgiska röda tråd.

Vid ett tillfälle bjuder Belinda Olsson in en grupp kvinnor på middag. Men tittarna får bara höra enstaka lösryckta repliker, resten är närbilder till tonerna av den gamla diskodängan ”Bad girls” (jag skojar tyvärr inte). Vid ett annat tillfälle fikar hon med sin svärmor, aktivisten Latife Fegan. Jag känner mig hoppfull, förtjust, tills Latife Fegan uttrycker förakt över att dagens feminister klagar så mycket över allt hat som drabbar dem. Feminismen var inte direkt populär på 70-talet heller, menar hon, det är bara att bita ihop. Hon verkar helt ha missat att internet har inneburit att inte bara uttalade feminister, utan även unga skolflickor, tvångsmatas med kvinnohat dygnet runt, i en utsträckning som helt enkelt inte var möjlig förr. Det är inte som på 70-talet. 

Internet har förstås samtidigt inneburit att dagens feminism är mer mångfacetterad och spretig än någonsin. Aldrig förr har gräsrötterna lika snabbt och lätt kunnat göra sig hörda, och organisera sig. Därmed är den tid förbi då mediefeminister självklart regerade samtalet. Kanske är det också just det Belinda Olssons kamp egentligen handlar om? Att hon har förlorat sin makt, och att hon sörjer den förlusten.

Oavsett så svindlar det när jag tänker på vad all denna programtid hade kunnat bli i händerna på någon som faktiskt brydde sig på riktigt.

+ Hej, alla ni som var med på Musikklassfestivalen i Globen 1993! Såg en gammal video på nätet och kom att tänka på er.

- Hyresvärden Bostjärnan i Västerås vräker en kvinna för att hon skrek för högt när hennes pojkvän försökte mörda henne. “Hon har stört sina grannar mer än vad man kan tolerera”, kommenterar vd Tomas Jansson.