Som katten leker med musen. Så beskriver polisen de långa timmar av tortyr som ledde till John Hrons död. Det var natten till den 17 augusti 1995, och han var fjorton år gammal. Han skulle tälta nere vid Ingetorpssjön i västgötska Kode tillsammans med en kompis, och ett gäng tonårsnazister skymtade den glimrande lägerelden mellan träden. De smög sig fram. En av dem kände igen John, och han tyckte inte honom. Ansåg att han var en kaxig jävel. Det är den enda tillstymmelse till motiv som fanns. Och ändå. Ändå detta besinningslösa våld. 

De slog och sparkade. Förnedrade honom. Efter en stund slutade de. Sade att de bara skojat. Hjälpte John upp, sade att de ville bjuda på öl. Som katten leker med musen. Snart gav de sig på honom igen. Vid ett tillfälle lät de honom vackla ned i sjön och simma en lång bit. Sedan ropade de tillbaka honom, hotade med att de annars skulle slå ihjäl hans vän. Och det är också det som gör det här mordet så speciellt. 

►LÄS MER: Lisa Magnusson: Våldtäkt är inte som på film – det är dags att domstolarna inser det

För det är inte bara det att misshandeln var så utdragen att rättsläkaren efteråt skulle säga att detta var det värsta hon någonsin sett. Det är inte bara det att killarna hade lång tid på sig att ångra sig, men att ingen av dem sade ifrån, att de istället slog ihjäl John och till slut kastade honom i sjön, och såg honom sjunka till dess botten. Det är inte bara det att den artonåring som i domen beskrivs som drivande inte ens visste vem det var han mördat. 

”Jag tror han hette John”, sade han i det första förhöret.

Ja, han hette John. Och det som gjorde det här mordet så speciellt var att han, som var så rädd att han darrade, som redan var svårt skadad; att han ändå valde att vända om och simma genom det mörka vattnet tillbaka mot de ekande rösterna, tillbaka till sina plågoandar, för att rädda livet på sin kompis. Så mycket styrka bodde det alltså i en liten kille på fjorton år. 

Förmodligen kommer ingen annan av oss att hamna i den situationen att vi måste välja mellan vårt liv och någon annans. Men civilkurage är ju mer än så. Det är inte bara de stora övergripande händelserna, utan lika mycket de små, de som pågår hela tiden, utan att vi kanske ens tänker på dem. Man hör någon säga något dumt, men vågar inte säga ifrån. Man ser någon annan fara illa, men gör inget, för man vill inte lägga sig i. Vill inte vara jobbig. 

►LÄS MER: Lisa Magnusson: Vad är det för folkhem vi bygger som håller barn från sina pappor?

För jobbig är ju vad man skulle bli, det är alla som utmanar makten och stör ordningen. De vinner inga popularitetstävlingar. Att visa civilkurage är i sin vardagliga form att skapa riktigt tråkig stämning. De dåliga nyheterna är att detta kräver mod. De goda nyheterna är att detta inte är någon egenskap som man har eller inte har, utan ett val man gör. Mod är att stå upp för det man tror på, fastän man darrar och är rädd. Och om en liten kille på fjorton år kan, så kan du också. Det vore om inte annat ett fint sätt att hedra hans minne.

+ Pokémon Go. Är helt besatt.

- Pokémon Go. Är helt besatt :(