Efter beskedet om skådespelaren Robin Williams död har många skrivit att han gjorde så många fantastiska roller att det är vanskligt att lyfta fram någon enskild. Jag kan inte förstå denna tvekan. 24 juli 1989 hade Döda Poeters Sällskap svensk premiär, och det är fortfarande en av mina största bioupplevelser.

Williams spelar litteraturläraren John Keating som drar in som ett yrväder på en konservativ pojkskola där eleverna förväntas underkasta sig traditionerna och göra symmetrisk karriär. Men Keating lär dem att tänka själva, se saker från nya håll, och läsa poesi för deras egen skull, inte för att det anses fint. Det var lätt att tolka in sina egna egenheter i filmen, och få bekräftat att annorlunda är okej.

Keating uppmanar eleverna att nyttja tiden väl, eftersom tidigare generationer unga män, med samma frisyrer och hormoner som de har, som en gång trodde att de hade all tid i världen, nu gödslar påskliljor. Livet är för kort för att leva efter andras premisser, du har inte tid att avstå från det som är angeläget för dig. Carpe diem, fånga dagen, som då – innan det slitits ut av tatueringar och väggdekorer – var ett revolutionärt slagord. Men det kräver mod och konflikt, som inte alltid slutar lyckligt.

Till skillnad från många andra ”inspirerande mentor”-filmer kändes Döda Poeters Sällskap äkta. Robin Williams är trovärdig i en roll han till stor del improviserade fram. Han ville gestalta det slags lärare han själv alltid önskat att han hade och de unga skådespelare som skrattar och berörs av hans ord på duken gör det ofta på riktigt. Regissören Peter Weir valde att filma scenerna i kronologisk ordning, vilket är ovanligt, för att relationen mellan Williams och eleverna skulle växa fram naturligt.

Det var en film om kampen mellan individualism och kollektivism i människans själ – att leva sitt liv för sin egen skull, inte för att uppfylla andras förväntningar. 1989 utspelades samma strid på världsscenen, vilket gav filmen extra laddning. Människor i grannländer som förslavats av kommunistiska regimer kastade av sig oket. I februari föll diktaturen i Ungern och i april den i Polen. Två miljoner balter bildade snart en 60 mil lång mänsklig kedja i protest mot sovjetiskt ockupation och östtyskar rev den Berlinmur som hållit dem fängslade i nästan 30 år. På andra kontinenter slogs kineser och sydafrikaner för sin frihet.

Både filmen och världen tycktes ställa samma fråga den där sommaren 1989: Lever vi för att falla in i ledet och följa den säkra vägen, eller för att finna vår egen väg och skapa något själva? Och de gav samma hoppingivande, men inte okomplicerade svar. Jag minns att jag satt långt bak till vänster i biosalongen och bara grät när eftertexterna rullade.


+ Irakiska Kurdistan
Kurderna i norra Irak har skapat en oas av lugn i en kaotisk region. De är den sista försvarslinjen mot de bestialiska islamisterna i IS, och förtjänar all hjälp de kan få.

– Tiggeripaniken
Om du känner dig så provocerad över att se verklig fattigdom, ta ett ögonblick och fundera över hur sådan känns från insidan.