Utan förskönande omskrivningar kan jag erkänna att jag är fullkomligt omusikalisk. Noll fingertoppskänsla för instrument. Den strängen saknas totalt på min lyra.

Lyckligtvis fick jag tondövheten bekräftad i tidig ålder. För jag växte upp i ett välfärdsland som bleknat bort. Det var ett land där vi fattiga förortsbarn fick spela instrument i kommunala musikskolan gratis. Vi kunde fly från vår trångbodda, trasiga tillvaro in i alla kostnadsfria fritidsaktiviteter som erbjöds. Piano på måndagarna, gitarr på tisdagarna, en sväng på fiol tills de tålmodiga musiklärarna som länge antytt att jag inte hörde hemma i musiksalen visade mig broschyrer på jazzbalett. 

I flera år hade jag spelat ”Lilla snigel” för en lidande lärare. Pianospelandet var för mig en fysisk aktivitet, en tondöv tävling. Ändå minns jag dessa musikaliska utflykter som en lugn och livgivande oas, en upptäcktsresa som inte belastade min ensamstående mammas redan belastade ekonomi.
 
På fritiden fann jag även min tillflykt på biblioteket och senare även på fritidsgården när mamma tillät. Det var ju så många killar där som man inte kunde lita på. I dag är allt fler bibliotek och ungdomsgårdar nedläggningshotade.
 
Nyligen i SVT skildrade jag den växande fattigdomen i krisens Grekland där föräldrar tvingas lämna sina barn på barnhem för att de inte har råd att försörja dem. Men även i den välmående svenska ekonomin ledd av en prisbelönt finansminister finns nyfattiga. I vår bakgård frodas fattigdomen i tystnad. Med små bokstäver i perifera notiser. Högst barnfattigdom har våldsdrabbade Malmö.
 
Barn som varken har råd med skidresor, nya stövlar eller regnställ. Barn som inte inspireras av museibesök och teaterupplevelser. När dagens tonåringar hör hur jag växte upp tror de att jag levde i en överklassmiljö. Inte i Sveriges fattigaste förort. Vaddå gratis musiklektioner tre dagar i veckan? Vaddå fritidsgårdar? Vaddå bibliotek?
 
Häromdagen när jag ledde ”Ring P 1” fick jag mejl av en mamma i Luleå som berättade att hon sjukanmäler sina barn när det är friluftsdag. De låtsas vara sjuka för att hon inte har råd att skicka med dem matsäck eller inte har en slant över för att hyra skidor när det varit dags för slalomutflykter. 
 
”Fattigdom föder utanförskap” skriver hon. Och bristande självinsikt skulle jag vilja tillägga. Att man som barn aldrig får chansen att upptäcka sina talanger och förmågor. Eller som jag, sina brister och begränsningar.

+ SVT Play där ni kan se min dokumentär ”Vad är det för fel på grekerna?”
 
– Nedskärningar som drabbar barn är ingen lönsam affär för samhället.