Om Mitt Romney förlorar det amerikanska presidentvalet om ett par veckor, hur blir han ihågkommen av historien? Inte alls, tror jag. Möjligen skulle man minnas att han började angripa sin egen sjukvårdspolitik när president Obama lånade den.

Eller att han var för fri abort, sedan emot och nu för igen. Vi skulle minnas att Romney låtsades vara den som väljarna för stunden ville ha, och det är inte värt att minnas.

”Ingen minns en förlorare” sägs det. Det är inte sant. Några av de personer som har betytt mest förlorade för att de var för tidigt ute, men lyckades förändra idéklimatet. En av dem dog häromdagen, George McGovern, demokraternas presidentkandidat 1972.

Den gamle krigshjälten McGovern kampanjade mot Vietnamkriget, dit unga män tvingades. ”Jag är trött på gamla män som drömmer ihop nya krig för unga män att slåss i”, fräste han till en militaristisk partikamrat.

McGoverns kampanj slogs mot diskriminering av kvinnor i utbildning, talade för homosexuellas rättigheter och rätten till abort. Han krävde decentralisering och angrep de stora och dyra byråkratierna. McGovern hånades av motståndaren, Richard Nixon, för att vara hippiekandidaten för ”amnesty, acid, abortion” – amnesti för värnpliktsvägrare, legala droger och legal abort – och fick ett av de värsta valresultaten i modern tid.

Han vann inte ens sin egen delstat. Men han etablerade nya idéer, och inspirerade unga, som förde hans kamp vidare. En av dem ledde McGoverns kampanj i Texas, Bill Clinton.

Republikanerna hade sin egen McGovern, Arizonasenatorn Barry Goldwater, som förlorade valet 1964 nästan lika stort. Goldwater, som avskydde den kristna högern, ledde en attack på hela välfärdsstaten.

Han sa att han ville till Washington för att avskaffa lagar, inte för att skriva nya, och åkte runt landet och förargade väljare genom att förklara att de borde bli av med statsbidrag och jordbrukssubventioner. En av hans mest övertygande talesmän var en ung skådespelare vid namn Ronald Reagan. 

McGovern och Goldwater utmanade sina egna partiers elit och intressegrupper, vilket bidrog till förlusterna. Men just därför lyckades de locka in en ny generation i politiken, unga som vantrivdes i de gamla strukturerna och älskade de radikala utmanarna. Clinton och Reagan skulle snart föra förlorarnas idéer till seger.

Jag tänker ibland på sådana ”förlorare” när jag betraktar svensk politik. Av rädsla för att få ovänner anpassar sig de flesta och häller blekningsmedel i sina partiprogram. Men den som aldrig får ovänner får heller inga vänner.

Den som vill väcka entusiasm måste stå för något. Man kan förstås förlora, men då har man förlorat för att man var sig själv och gjorde ett försök. Det nesligaste som finns är att förlora för att man låtsades vara någon annan.

+ Biljardsatsning. Miljöpartiets förra språkrör Maria Wetterstrand ska kommentera snooker i Eurosport. Befriande att blanda världar så där! 

– Blundar för förtrycket. Allvarligt talat, vi kan inte ha statsråd som inte begriper att Saudiarabien är en diktatur. Man skäms ju för att vara svensk.