Centraleuropa står under vatten, men löpsedlarna översvämmas av prinsessbröllopet. Så ser det ut i världen och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Den eftermiddag prinsessan Madeleine gifte sig befann jag mig i skogen, på den verkliga festen. Storögt såg jag på skogsstjärnor, skvattram, sagoaktig ängsull och smultronblom – allt blommande i vitt. När vi kom hem igen undrade jag och min fru varför måsarna väsnades så mycket på våra tak och flög över gården hela tiden – tills vi insåg att en mås byggt bo på den tjocka understa stammen till den väldigt stora kandelaberbjörk som är gårdens vårdträd.

Måsar brukar man sällan känna någon spontan kärlek för. Som Cornelis påpekade i en sång låter måsen ofta som ”John Coltrane i en helvetsmaskin”. Men han skrev också att man ”vet ej om den skrattar eller klagar.” Nu satt jag och min fru på verandan och tittade på måsmamman och kände stor ömhet för den och hoppades att den skulle lyckas ruva fram sin ungar.

Många naturvänner jag känner kan inte avgöra om de ska skratta eller klaga när de kommer ut i markerna. Jag känner biologer och skogsinventerare som blir direkt ledsna när de stiger ut i skogen – fastän de älskar naturen – därför att de ser hur arter hotas eller utplånas när det moderna skogsbruket drar fram. De vet för mycket för att kunna njuta av en skogspromenad. Jag hör dem prata och precis som med måsarna vet man inte om de skrattar eller klagar: De gläds åt allt grönt och levande i världen, men sörjer samtidigt hoten mot mångfalden.

Landet Sverige håller sig sedan slutet av 90-talet med ett antal så kallade miljömål. Målen gäller levande skogar, ren luft, friska hav och mycket annat. Men när Naturvårdsverket utvärderar hur det går med dessa miljömål vet jag att jag har all rätt att klaga och kan nästan inte skratta alls: enbart två av dessa sexton miljömål kommer nämligen att uppfyllas fram till år 2020. Den bistra sanningen är den att våra samhällen, trots all miljöretorik, färdas mot ekologiskt sammanbrott.

Skogsindustrins intressen överordnas idén om biologisk mångfald. Vi har till och med en markägare, centerpartisten Eskil Erlandsson, på posten som jordbruksminister. På sina egna marker har han låtit avverka skyddsvärd skog. Ska jag skratta eller gråta?

Kanske ingetdera. Det är bättre att bli förbannad. Även måsmammor kan bli riktigt förbannade – när man kommer för nära deras bo. Hon blänger på mig när jag försiktigt tassar runt kring trädet för att försöka ta ett foto. Ilsket ser hon på mig, ungefär som om jag tog mig friheten att köra i en bussfil i stället för att visa respekt för naturens lagar.

+ Tysk tv-serie. Den tyska tv-serien ”Krigets unga hjärtan” är riktigt, riktigt bra.

– Turkiets premiärminister. Den turkiske premiärministern Erdogan tycks inte kunna fatta att befolkningen är trött på en auktoritär och självgod ledare.