Det är något märkligt med den svenska journalist­kåren. Mitt i allt yrkeskunnande, mitt i all professionalitet, mitt i det gedigna vetande som ackumulerats genom åren finns en närmast gåtfull oförmåga att förhålla sig till egna tillkortakommanden och kritik. 

Läs ansvariga redaktörers bloggar och personliga spalter i de stora dagstidningarna och det framgår vad jag menar. I dessa texter är andemeningen och självbespeglingen ständigt grandios – vi gör ett bra arbete, vi vinner priser, vi är bäst när det gäller, vi tar rätt publiceringsbeslut, vi gör inga övertramp, mediekritik drabbar andra, inte oss.

Eventuella invändningar mot sättet att rapportera och mediernas agerande viftas bekvämt undan eller bemöts med ett närmast reflexmässigt förnekande. Egenskaper som självinsikt, lyssnande och eftertänksamhet lyser med sin frånvaro. 

I den pågående debatten om vänsterdominansen bland landets journalister är det berättigade frågor som ställs och relevanta påpekanden som görs – detta till trots väljer de flesta medieföreträdare att avfärda, förneka eller inte bry sig. I drygt 30 år har Göteborgs universitet och journalistikprofessorn Kent Asp undersökt den svenska journalistkårens politiska preferenser – trenden har hela tiden varit den samma. Partierna som finns på vänsterkanten har större stöd bland journalister än hos befolkningen i övrig, mest överrepresenterade är Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Med detta har följt en åsiktsmässig och värderings­mässig likriktning vars konsekvenser är mer sofistikerade än vad som kan utläsas av enskilda artiklar eller antalet sända inslag. Det handlar om principerna för nyhetsvärdering, om vilka ämnen som ska uppmärksammas och om gängse förhållningssätt till övergripande samhällsfrågor. 

Självklart är detta betydelsefullt och värt att diskutera. På samma sätt som det inom journalistkåren är angeläget med jämn könsfördelning och med personer av utländsk härkomst, borde det vara angeläget med skiftande politiska och ideologiska synsätt.

Att inte se det andra ser, att vägra ta till sig det som för omgivningen är uppenbart, leder till konsekvenser. Tilltron minskar, förmågan att bedöma ifrågasätts och värdet på det som förs fram devalveras. När mediernas företrädare förminskar, förnekar eller väljer att tysta ner är det inte kritiken som undergrävs, det är förtroendet för journalistiken.

Trovärdighet är livsbetingelsen för mediernas existens, fundamentet på vilket allt bygger. Litar inte tittare, lyssnare och läsare på det som skildras blir journalistiken meningslös – få är beredda att spendera tid eller pengar på något som inte går att lita på.  Det är därför attityder och inställning måste ändras, det är därför berättigad kritik inte kan avfärdas och egna tillkortakommanden negligeras.

Det mest grundläggande står på spel. 

+ Mästerskap i stan. Hockey-VM i Sverige och Finland.

– Lukasjenkos Vitryssland. Hockey–VM i Vitryssland 2014 om landet fortfarande styrs av Alexander Lukasjenko, en av världens värsta despoter.