Jag sitter på tåget hem efter en konsertturné i Dalarna. I den tysta avdelningen susar ett Narniskt snölandskap förbi fönstret. Allt är så stilla och obeskrivligt vackert. Som hämtat ur en saga. Vid en mjölkpallsstation i en ort vars namn jag trodde jag bara hade hört när mamma läste högt för mej när jag var barn, kliver en dam på. Jag nickar tyst. Hon rusar fram till mej och skriker att här är det minsann en tyst avdelning.

Väl framme vid min slutdestination står jag plötsligt hand i hand med en främling på perrongen. Detta för att hens hand är nere i min ficka för att fiska efter guld och mobiler, men har oturen att bli upptäckt. Blixtsnabbt står tiden stilla. Jag söker ögonkontakt och frågar: Hur mår du? Hen sliter sig fri och springer iväg med svansen mellan benen.

LÄS MER: Rickard Söderberg: Vi måste bevara julen svensk

​Och där börjar mitt år; mittemellan en elak styvsyster som vaknat upp på fel sida och en generad buse från Björnligan som nog behöver vakna upp. Deras gåvor till mej är möjligheten att fundera på vilken typ av medresenär jag själv vill vara på den galär vi kallar Tellus, på sin resa genom alltets inte. För världen blir liksom inte annorlunda än vi gör den.

Och det tänker jag är ett alldeles lagom nyårslöfte för mänskligheten - att försöka bidra till en lite mer sagolik värld. För det kanske inte är så konstigt som det låter?

Det handlar om ta ett djupt andetag innan vi höjer rösten. Att tänka ett extra varv innan vi går upp i varv och lusläsa källorna innan vi läser lusen av våra twänner.

LÄS MER: Rickard Söderberg: En hälsning från PK-maffians glöggmingel

Och det handlar framför allt om att se att vi alla är människor i den saga vi kallar vardagen. Vi spelar olika roller i denna fabel, och vissa elaka Drottningars ondska behöver tveklöst kväsas. Men finns det möjligen en väg att göra det, utan att ta livet av varandra under tiden? En samtalston som är mer Rapunzel än Rumpelstiltskin och en värld som är mer Kamomilla Stad än Kakariko village. Att i varje ögonblick ta möjligheten att vara någons fairy Godmother snarare än Gríma Ormstunga.

Vi ska såklart inte acceptera det oacceptabla eller tolerera intolerans utan fortsatt vara lika ståndaktiga tennsoldater som förr när orcherna anfaller. Ge värme åt de flickor som säljer svavelstickor och uppmuntra de svanar som låtits tro att de är fula ankungar. Och gärna uppmuntra de bockar Bruse som vill ena sej när trollen tuggar fradga för att någon rör sej över bron.

LÄS MER: Rickard Söderberg: Det var bara en tidsfråga innan vi skulle glömma Alan

För jag vill hellre mysa med kamelen Puckly bland regnbågsmolnen än att rysa av skräck i Gorgernas trädgård.

Jag är kanske naiv som tror att det goda alltid vinner innan vi lever livet lyckliga alla våra dagar. Men jag har inget alternativ, för jag pallar inte ett år till med en twitterhöger som beter sej som the Wicked Witch of the West och en twittervänster som är lika sensibel som prinsessan på ärten. I alla fall är detta mitt nyårslöfte.

Snipp snapp snut.

+ Äntligen är helgernas ledighet över och vardagen vänder åter.

- Jag har jobbat varenda dag under helgerna o behöver lite ledighet.