Det är sommar, det är rekordvarmt och hela Stockholm är ute och firar på gatorna. Alla förutom jag. Jag står framför spegeln och vill bara gråta. 

Låter händerna klättra på de knotiga bergen som är mina axlar, för dem ner mot min bröstkorg för att känna det utstickande bröstbenet. Jag fortsätter nedåt. De räfflade revbenen, de spetsiga höfterna, den vassa svanskotan. Jag har aldrig varit så smal. Och jag har aldrig varit så olycklig. 

Det började så oskyldigt, lite mindre godis, lite mer motion. Och alla ooh-ade och aah-ade för GUD vad smal och snygg jag hade blivit! Och kilona rasade i takt med självkänslan, varenda förlorat hekto en klapp på huvudet från den duktiga flickan i mig. Jag fortsatte att utmana mig själv, dansade limbo och sänkte hela tiden ribban. Hur lågt kan du gå? Hur lågt kan du gå?

Nu har dagar, veckor, månader och år gått sedan den där sommaren, och när jag tittar på bilder från den tiden kan jag aldrig hitta mig själv. Där är mamma, där är bonuspappan, där är bröderna, där är katten. Men hon den där lilla smala bleka blonda, vem är det? Är det verkligen hon som nu sitter vid frukostbordet, med en tidning i den ena handen och en macka i den andra?

Ja. Det är hon. Och hon slutar tugga, lägger ifrån sig mackan, läser koncentrerat och rynkar pannan. För i tidningen står det om en agentur som erbjudit tjejer på en anorexiaklinik modelljobb. Tjejer som går på heldygnsvård. Tjejer som inte har mens, tjejer som tappar hår. Tjejer som är så sjuka att det innebär en direkt fara för deras liv. Och hon som sitter vid frukostbordet vet inte vad hon ska göra med all den ilska som väcks till liv i hennes bröstkorg. Så hon skriver. En liten hälsning bara, till den där agenturen.

►Deras dotter fick anorexia – värvades som modell 

”Hej, 
Jag ville bara berätta att ni genom era handlingar inte bara bidrar till förvridna ideal, osäkerhet, dålig självkänsla, självskadebeteende, mobbning, antifeminism och ätstörningar. Ni motarbetar också de enheter som tar era offer under sina vingar genom att sabotera deras verksamhet och uppmuntra till självdestruktivitet. Ni är definitionen av en diktator, för ni bestämmer hur det ska vara och straffar dem som inte följer era anvisningar. Med rakblad. Med svält. Med fingrar i halsen. Kanske rentav med döden. Jag ville bara att ni skulle veta det. Lycka till med att somna i natt.” 

►Tandlös kamp mot anorexia på nätet