Världen har vänt bort sin blick från Libyen, för vi har tydligen bara mentalt utrymme för en tragedi åt gången, men medan du läser detta vadar diktatorn Gaddafi genom ett hav av blod för att återta kontrollen. Stad efter stad som hållits av demokratirörelsen har bombats och skjutits sönder. Krypskyttar skjuter mot alla som försöker lämna sina hus. Brigaderna går från dörr till dörr och släpar ut dem som gjort motstånd, torterar och mördar dem.

De libyer som för några veckor sedan för första gången öppet vågade trotsa Gaddafi trycker nu förtvivlat i det sista rebellfästet Benghazi medan despotens bombplan och mördarpatruller rycker närmare. De vet att det på andra sidan Medelhavet finns militär kapacitet att stoppa deras bödel. De vet också att viljan saknas.

En demokratikämpe brister ut i tårar när hon talar med New York Times: "Jag gråter inte av svaghet. Jag stannar här till slutet", säger hon. "Men vi kommer aldrig att glömma dem som stödde oss och dem som förrådde oss."

Hon talar om omvärlden – hon talar om oss. I FN skyddas Gaddafi av Ryssland och Kina. Som någon slags stående sjukt skämt har diktaturen haft en prominent plats i FN:s råd för mänskliga rättigheter. 2003 blev det ordförandeland.

EU har gjort sig vän med Gaddafi, sålt vapen och överöst honom med pengar för att han skulle hindra afrikanska invandrare att ta sig till våra stränder. Den svenska regeringen har försökt sälja satellitövervakningssystem till honom, så att han skulle kunna övervaka flyktingar från rymden. USA, som har fingret på avtryckaren i tid och otid, tvekar plötsligt nu när läget är desperat och befolkningen och arabländerna vädjar om flygförbud.

Inom några dagar är det över. De libyska familjer som närde ett hopp om att få se sina barn växa upp i frihet finns inte mer. Den blodsbesudlade tyrann som lovat att utrota dem som råttor kommer att ha visat sina kolleger hur man gör för att behålla makten.

Varför har EU en insatsstyrka och vad gör vi i Afghanistan om vi inte kan ingripa i ett grannland? EU:s ledare talar sig alltid hesa om mänskliga rättigheter när det inte betyder något, men när en massaker utförs så nära att vi nästan hör skriken, då får de tunghäfta. Hur kan de se sig själva i spegeln efter detta? Hur kan vi det?

+ Får vi bara 150 miljoner i böter om vi struntar i EU:s datalagringsdirektiv? Det är det värt.

– Vi stoppade all ny kärnkraftsteknik och nu klagar vi på att den som finns är för gammal och osäker.