Vi var inga stora pratare i min familj när jag var liten. Vi kunde leka och spela spel, men att sitta vid matbordet och tala, det föll sig aldrig naturligt för oss. Jag minns dock en historia som mamma berättade. Den handlade om en man som blivit spådd att han skulle drabbas av olycka på sin 56:e födelsedag. Så när dagen kom stannade han hemma och låste dörren. Han skulle inte göra något mer riskfyllt än att läsa. Men när han sträckte sig efter en bok välte bokhyllan och han klämdes ihjäl.

I morse steg jag upp som vanligt och satte mockabryggaren på spisen innan jag gick in i duschen. När jag kom ut såg jag hur vår katt Fredag hoppade upp på spisen och landade rakt över gaslågan. 

Innan jag hann reagera hörde jag ett obehagligt sprakande och kände lukten av bränd päls. När jag sprang mot henne slog jag foten i tröskeln och fick en stor sticka. Det är lätt att känna att livet inte blev som man hade tänkt sig när man står naken i köket, blöder från foten och spolar en katt i handfatet.

När Fredag verkade OK svabbade jag bort blodet, klädde på mig och gick ut. 

I samma stund jag kom ner på gatan insåg jag att jag låst in nyckeln i lägenheten. Min flickvän var bortrest och jag var tvungen att ta mig in eftersom jag skulle åka till Göteborg på kvällen. 

Medan jag ringde en låssmed tänkte jag att jag måste ha syndat ihop till en hel otursdag. Men det var lika bra att fortsätta kämpa. Försökte jag fly skulle jag ändå dö av en fallande bokhylla, en stelkrampsinfekterad sticka i golvet eller en brinnande katt.

Några timmar efter att jag betalat låssmeden satt jag på Öresundståget. Så snart vi lämnat perrongen förkunnade högtalarrösten att den ambulerande restaurangvagnen inte tog kort och att vi skulle bli försenade på grund av signalfel. Det gjorde mig ingenting. Jag gillar svenska tåg; faktumet att det alltid finns en force majeure gör mig lugn. Dessutom kunde jag ta igen den arbetstid jag förlorat i väntan på låssmeden. 

Så, medan jag satt där och skrev den här texten hörde jag ett kort skrik. När jag tittade upp såg jag hur toalettdörren slajdade upp. På stolen satt en kvinna med byxorna vid knävecken. När hon kastade den ena handen mot dörrknappen fick hon syn på mig. Vi såg varandra rakt i ögonen och delade på skräcken. Sedan stängdes dörren. Det var över på en sekund. När hon gick ut låtsades jag som ingenting, trots att jag misstänkte att min otur smittat henne.

Händelsen fick mig att tänka på en sorglig historia som en kompis berättade när vi var 18. Hennes storebror hade varit på en klubb och druckit öl tills han mådde illa. Han sprang mot toaletten och slet upp dörren. Alldeles för sent såg han att någon satt där med byxorna nere. Först efter att han kräkts över personen insåg han hur hemskt han betett sig. I sin förvirrade hjärna tänkte han ”anfall är bästa försvar” och slog den nedkräkta mannen över ansiktet innan han sprang därifrån och lämnade honom ensam.

+ Ja! Den 28 juni har Sarah Polleys fantastiska Stories We Tell premiär på Folkets bio.

Nej! Hur gör man om man vill se Tom Beans och Luke Polings film om journalisten George Plimpton i Sverige?