Det är augusti, sensommar, och Karlavagnen stannar plötsligt till över bygatan. Stjärnorna börjar återvända. Och precis nu passerar jorden genom Perseiderna, den samling grus som är kvar efter en gammal komet och de små stenkornen flammar upp till stjärnfall när de träder in i atmosfären. I år, när månen inte är så stark, är det verkligen värt att gå ut i natten och har man tur kan man på en timme kanske få bevittna ett dussin stjärnfall.

Den där meteoritskuren kommer varje år och den har observerats sedan vår tideräknings början. Skådespelet slår det mesta och är mer spännande än när sol eller måne förmörkas. När jag vissa år har sett stjärnfallen har jag alltid fått en stark känsla av att jag faktiskt lever på en planet, en himlakropp som omges av ett skyddande hölje, en annars osynlig sköld. Perseiderna ser man bäst om man tittar mot vintergatsbandet och när man gör det blickar man ju egentligen miljarder år tillbaka i tiden eftersom det stjärnjus som når oss färdats så ofattbart långt.

En stjärnklar natt tycks ingenting finnas mellan grässtrået vid mina fötter och stjärnorna. Men det gör det. Atmosfären är ett tunt skikt av gaser som omger planeten. Det är det som möjliggör allt liv som finns på jorden. En klar natt med stjärnfall kan jag drabbas av en mycket stark känsla av hur skör denna tunna hinna är. Vi går blottade på jorden. Sedan människan uppträdde på jorden har hon emellanåt vänt blicken mot natthimlen och känt sin litenhet.

Den som ibland känner av denna litenhet tror jag är mer mottaglig för alla slags insikter som gäller klimat- och miljöpolitik. Jag brukar tänka att det alltmer sällan syns några stjärnfall i politiken. Åren innan finanskraschen 2008 pågick en tid en växande klimatdebatt, men sen detonerade den där finanskraschen och släckte över en natt ut all natthimmel. Idag känns det som om klimat- och miljöfrågor är mer nedprioriterade på den politiska dagordningen är på mycket, mycket länge. I praktiken är västvärldens konsumtionskultur och tillväxtfixering mindre ifrågasatt än någonsin. I alla fall i de politiska korridorerna. Bland vanligt folk finns en växande och gnagande oro över vart våra samhällen är på väg. Särskilt på sommaren, när folk varit lediga sina få semesterveckor och arbetslinjen släppt lite av sitt grepp, kommer ibland den där civilisationskritiska impulsen fram: Vi kan inte leva så här. Vi har bara en planet. Den är skör.

Inför natthimlen finns inga nationer, gränser, etniciteter eller generationer och all retorik och propaganda om evig tillväxt försvagas och något annat träder fram. Stjärna och grässtrå möts. Vi känner oss små men insikterna växer.

+ Den som mött ett barn med diabetes typ 1 vet hur viktigt det är att landstigen erbjuder modern teknik. Bra att frågan nu uppmärksammas.

- Jag hoppas men vågar inte tro att regeringen snart säger nej till kalkbrytning på Gotland.