NINA ÅKESTAM: Det är mer folk i kyrkan än jag hade kunnat föreställa mig. Bara för alla att komma fram till kistan och säga hej då tar säkert 45 minuter. Vi som är den närmsta familjen var framme först, så nu väntar vi. Väntar och väntar på alla de här människorna som tycker att min farfar var viktig för dem. När alla har sagt sitt står Lars kvar där framme. Han är i farfars ålder men till skillnad från honom fortfarande frisk och rakryggad. Han har blicken stadigt fäst på kistan och hans röst fyller kyrkan hela vägen till sista raden. Misstänker jag i alla fall, jag sitter ju på första så kan inte helt säkert veta. Han låter fast och övertygad, men samtidigt lite skakig, inte på grund av omständigheterna tror jag, utan på grund av orden. Orden som många män i Lars generation nog inte har sagt så ofta. Sten, du var min bästa vän. Jag älskar dig. 

Farfars begravning kom inte alls lägligt, tyckte egentligen någon. Det kanske inte är möjligt att dö lägligt, men det finns i alla fall bättre och sämre tillfällen. Att försvinna precis före jul tillhör de sämre. Och framför allt just julen 2013, när vi alla hade så mycket med allt. Jag hade jobbat som en galning hela december och blev sittande i mellandagarna också, med bokmanus som skulle lämnas och avtal som skulle skrivas under och scannas in helst i förrgår. Jag och Anton flyttade ihop dagen efter att farfar dog, och jag försökte hitta lite skrivro bland lådorna och packtejpen. Min kusin väntade precis sitt andra barn, min faster skjutsade familjens hund in och ut på djursjukhuset, vad min egen familj gjorde vet jag inte riktigt för vi hann aldrig träffas länge nog för att hinna prata om den saken. Och mitt i alltihop, då, en farfar som bestämmer sig för att dra sitt sista andetag på S:t Görans sjukhus dagarna precis före julafton. 

Jag är inte religiös, men jag tror på alla människors förmåga att göra mer än man tror är möjligt. Och kanske var det precis det som hände den 17:e december. Kanske var det så att Sten Åkestam, 89 år gammal, kände att nu fick det vara nog. Nu var det dags för hans barn och barnbarn och barnbarnsbarn att lugna ner sig en smula och sitta ner tillsammans i en timme i en lokal där inget Instagram får kollas, om det så krävs att han själv lägger sig i en kista för att få dem dit. Så till slut satt jag där, med begravningsprogrammet hårt i handen och blicken vänd mot Lars, och allt annat kändes så otroligt futtigt. Det försenade bokmanuset, de obesvarade mailen, de fuktiga kläderna som ligger kvarglömda i tvättmaskinen. Allt det tar jag så hemskt gärna mot att ha en bästa vän som säger jag älskar dig högt nog för att höras ända till sista raden.

+ Genusfotografen. Genom att utse Årets Sexist får han oss alla att tänka ett varv på bilderna som omger oss

– Solen. Vet inte var du håller hus, men det är inte där jag är i alla fall.