NINA ÅKESTAM: Ibland när jag får dåligt samvete över olika saker brukar jag tänka på Keith Richards. För ett par år sedan läste jag Rolling Stones-gitarristens självbiografi Life. Det var glödhet sommar i New York och jag hade  bestämt mig för att återvända till Stockholm till hösten  efter flera år utomlands.

Men det var inte september än, så på nätterna pressade jag och mina kompisar allt vi kunde ur Manhattans barer, takfester och potentiella hångel. På dagarna låg jag flämtande vid AC:n i min lägenhet och läste sida efter sida om heroinmissbruk, uppeldade hus, polisjakter och palmfall.

Sedan blev jag tvungen att se alla Stones-relaterade  filmer jag kom över, inklusive en dramadokumentär av rätt tveksam kvalitet som handlade om Uschi Obermaier. Min spellista från sista kvällen innan jag flyttade hem inleds med låter Rocks Off och avslutas med Tumbling  Dice.  Kanske blev jag så förtjust i boken för att det var  optimala förutsättningar för mig att läsa den just då, när jag ville hitta giltiga skäl för att göra allt som jag i vanliga fall försökte undvika (sova hela dagen och dricka frozen margaritas till frukost).

Jag är nämligen inte det minsta lik Keith Richards. Han skiljer sig från mig i kön, nationalitet, bakgrund, ålder, intressen, och inte minst personlighet. Jag struntar  väldigt sällan i vad folk ska tycka. Jag tar inga droger, blir sällan jagad av polisen och vågar för det mesta inte klättra upp i träd.

Min sista sommar i New York var ett undantag från alla regler som jag så noga hade följt under hela mitt liv.  Regler för att vara en duktig, ordentlig samhällsmedborgare som klimatkompenserar sina vegoburgare och inte ger doktorn någon anledning att klaga på kolesterolet.

Men det jag insåg när jag läste om Richards liv, var att samtidigt som det på det stora hela var ett  totalt haveri, var det absolut inte så. För som han själv skriver: this is the life. Det har säkert inte alltid varit toppen (framför allt inte för hans barn och  andra i hans närhet), och om han fick göra om det hela skulle säkert en del bli annorlunda. Men han har trots allt levt. Sitt liv, inte något som någon annan prackade på  honom. Och inte bara det: han har levt länge. Blivit gammal, fått massor av barn och barnbarn, och behållit tillräckligt mycket hälsa för att kunna berätta om det.

Jag tycker att det kan vara skönt att tänka på när man ska samla ihop sig efter sommaren. En sommar av alldeles för mycket mat, glass, vin, och sol, och för lite motion, sömn och avstämningar av saldot på kontot. Det är nog okej, ändå. Om Ketih Richards överlevde kommer nog jag också att göra det.

+ Sommarfest.  Det finns fortfarande fyra augustihelger kvar att sommarfesta sig igenom.

– Tänker på Gaza.  Det går inte att sluta tänka på Gaza. Det är så fruktansvärt.