NINA ÅKESTAM: De senaste veckorna har mina sociala medier fyllts av berättelser om kvinnlig vänskap. Som många har uppmärksammat är just kvinnlig vänskap nästan helt frånvarande i populärkulturen – antagligen för att skaparna av populärkultur fortfarande mest är män, och de har ju ingen erfarenhet av vänskap mellan kvinnor.

Men sådan vänskap finns inte bara, den är helt central. Livgivande. Livräddande. Det finns dock en avart av det här som jag tycker förtjänar en uppgörelse: bästisen. 

Den som har växt upp som flicka har alltid tvingats förhålla sig till begreppet bästis. ”Mina vänner”-böckerna frågar om det, lekarna utgår ifrån det, många föräldrar och lärare uppmuntrar det. Som flicka ska du ha en vän som är lite mer än de andra. Eventuellt ska du bara ha en vän, punkt. För det vet ju alla att tjejer inte kan leka i grupp. 

Bästiskulten är ett helt onödigt sätt för vuxenvärlden att ruta in barn i relationer de egentligen inte har någon aning om (närbesläktad idén om att en pojke och en flicka som leker är kära i varandra. Som om de vuxna visste något om det.) Därför kunde man önska att vi lämnade den bakom oss när de vuxna inte längre bestämmer, ungefär som skolmat och franska glosor. Men nej.

Av någon obegriplig anledning är det massor av vuxna kvinnor som helt frivilligt fortsätter med bästiskulten. Gärna via sociala medier, där bästisen ska avbildas tillsammans med en strid ström av hjärtemojis och captionen ”Min bästis!!!”. 

Jag fattar att ordet bästis är en komplimang. Ett uttryck för hur mycket man tycker om den här underbara människan man har i sitt liv. Men genom att benämna henne bästis blir saker så mycket sämre än de skulle behöva vara. Dels bekräftar ordvalet att vuxenvärlden hade rätt.

Kvinnor ”klarar” bara att ha en kompis. Vi vill till och med ha det så. Dels innebär uttrycket per definition en rankning av vänner. Någon är bättre än de andra. Någon förtjänar lite mer uppmärksamhet, lite mer respekt, än de som sitter där på andra sidan mobilskärmen och förväntas lajka denna första-plats-vänskap.

Det finns så otroligt mycket som ska betygsättas här i livet. Skolprestationer, idrottsresultat, lägenhetsförsäljningar och senaste filmen i Fast and the furious-serien. Är det verkligen nödvändigt att göra samma sak med de människor som vi har nära oss? 

På engelska finns ett uttryck som översatt lyder ungefär ”det krävs en by för att uppfostra ett barn”. Hur bra en människa än är, är hen inte perfekt. Alla behöver hjälp av andra. På precis samma sätt tycker jag att det krävs ett gäng för att skapa en vän.

Många relationer som är olika, men bra på sina sätt. Jag vet inte vem jag skulle vara om det inte vore för mina vänner. Och just därför vägrar jag att ha en bästis. 

+ Vårmat. Sparris, kronärtskockor, vårlök, jordgubbar. Vill aldrig sluta äta så här års. 

- Lunchsallad. Någon måste göra upp med salladerna på svenska caféer. Isbergssallad, really?