”Välkommen till Handelshögskolan! Kan jag hjälpa till med något?” frågar vakten vänligt. Det har bara gått någon kvart sedan mannen i kafeterian, som jag har köpt kaffe av i alla fall ett par gånger i veckan de senaste fyra åren, bestämt hävdade att jag måste vara gäst, för han har aldrig sett mig förut. Innan det: den andra vakten som precis lika vänligt undrade om jag letade efter något. 

Jag har tillbringat totalt åtta år av mitt liv i de här korridorerna, och inte en enda gång har någon frågat om jag behöver hjälp. Den här marsfredagen händer det tre gånger inom loppet av två timmar. Vad är det som pågår?

► LÄS MER: Nina Åkestam: "Att jag inte är precis som du gör mig inte till en idiot"

Så slår det mig plötsligt. Jag är gravid i sjunde månaden. Och just i dag har jag valt en klänning där det utan tvekan syns. Alltså har jag blixtsnabbt blivit förflyttad från kategorin ”ovanlig på Handelshögskolan” till ”helt osannolik på Handelshögskolan”. Det är möjligt att mina kollegor faktiskt aldrig har sett en gravid lärare. I en organisation med 92 procent manliga professorer kan det bli så. Så trots att jag i teorin skulle kunna vara en mängd saker från student till administratör till docent blir slutsatsen att jag helt enkelt måste ha gått vilse.

Som kvinna som arbetar i mansdominerade sammanhang är jag van att omständligt behöva förklara vem jag är, eller snarare vem jag inte är (assistent, serveringspersonal, akrobat), innan jag kan sätta igång och göra mitt jobb. Men det är först sedan jag blev synligt gravid som jag märker att mina försök att förklara möts med synlig skepsis. Trots att alla människor intellektuellt vet att kvinnor kan ha olika typer av jobb. Trots att vi också vet att de flesta kvinnor någon gång i livet får barn, och att de således har varit gravida på detta jobb. Det gäller såväl Hillary Clinton som Anna Kinberg Batra och Christina Stenbeck.

► LÄS MER: Nina Åkestam: "Det är viljan som har kollapsat – inte systemet"

Men när magen börjar synas försvinner logiken. ”Hon kan väl ändå inte…” svävar som ett hängande frågetecken över mötesrummen och föreläsningssalarna. Det är förbannat dumt. För givetvis kan hon. Hon inte bara kan; hon måste. Det är få familjer som klarar sig på en inkomst under en längre tid, även om de skulle vilja. Dessutom är det få arbetsgivare som vill vara utan sin personal längre än nödvändigt. Lägg till det alla som verkligen gillar sina jobb och vill göra dem så länge det bara går. Resultatet blir tusentals kvinnor som varje dag packar handväskan med de matiga mellanmål som Vårdguiden rekommenderar, drar på oss ett gravidlinne under kavajen och går iväg och gör vårt förbannade jobb. Vi gör det trots foglossning och ryggvärk, illamående och blodsockerfall. Och det sista vi behöver då är en radda höjda ögonbryn som ifrågasätter om vi verkligen hör hemma. Snarare borde vi varje dag mötas av en rungande applåd.

+ 179 år av ensamhet. Den nyligen släppta boken, skriven av tio kvinnliga forskare på Handelshögkolan i Stockholm, är rättfram, ärlig och otroligt viktig. 

- 179 år av ensamhet. Samma bok vittnar (trots sin titel) om att jag tyvärr är långt ifrån ensam om mina upplevelser.