”Jaha”, säger mannen framför mig och slänger in en näve chips i munnen, ”så du pluggar här?” 

”Nej”, svarar jag, ”jag är forskare. Precis som min kollega just berättade.” 

Ni som brukar läsa mina texter vet att det här inte är ovanligt på mitt jobb. Att bli tagen för någon annan än den jag är tillhör mer eller mindre arbetsbeskrivningen. Även om jag, som i det här fallet, har på mig en labbrock och det från scenen på eventet just har annonserats att de som har labbrockar på sig är forskare, så är det väldigt svårt för många att få ihop delarna.

LÄS MER: Nina Åkestam: "Jag kan inte hämta kaffe åt dig, jag ska föreläsa för 500 personer"

Vi vet ju hur en forskare ska se ut. Och om en människa inte ser ut så, kan hon ju inte vara forskare. Tyvärr visar responsen på mina texter att min upplevelse inte på något sätt är unik. Varje dag blir oändligt många människor utsatta för samma misstag. 

Det är familjen på BB där mammans fru blir tagen för att vara hennes syster. Det är förskolläraren som alla utgår ifrån är något av barnens pappa. Det är människor födda och uppväxta i Trelleborg eller Arvidsjaur som på grund av sitt utseende förväntas svara på var de kommer ifrån ”egentligen”. Det är resenären som av samma anledning blir tilltalad på engelska av konduktören på spårvagnen och tvingas svara på utpräglad östgötska att han faktiskt pratar svenska. 

Man kan prata i evigheter om betydelsen av fördomar och strukturer och hur det här ständiga ifrågasättandet i det lilla påverkar människors möjligheter i det stora. Eller så kan man helt enkelt fråga sig: var kommer den här oartigheten ifrån? För i all enkelhet är det så. Att formulera en fråga som ett påstående (du måste vara…) är dålig stil. Inom loppet av några sekunder har du inte bara avslöjat dina egna förhastade slutsatser, utan också riskerat att förolämpa en människa du uppenbarligen inte känner (för då hade ju frågan inte behövts). 

Det som var tänkt som ett praktiskt informationsutbyte eller en småputtrig social interaktion kan snabbt bli ett rejält haveri när du genom din okunskap degraderar din samtalspartner från docent till student, eller från nybliven förälder till moster. I bästa fall leder det till en rad obekväma ursäkter, i värsta fall allvarliga konsekvenser – för vem vill exempelvis anställa någon som tar en för receptionist när man i själva verket är vd?

►LÄS MER: Nina Åkestam: "Nej, jag har inte gått vilse – jag är gravid"

Beteendet är extra oartigt för att det är så onödigt. Det finns nämligen ett alldeles utmärkt alternativ till att dänga sina egna fördomar i huvudet på främlingar: att ställa en öppen fråga. Genom att säga ”vad är din roll här?”, ”hur känner du X?” eller ”vilka här är föreläsare och vilka är akrobater?” kan personen du pratar med svara precis som det är. Det gör att hen slipper känna sig ifrågasatt. Och du slipper framstå som att du inte alls har koll på läget. Bra va? 

+ Tidningen Republik. Den enda mediekanal som på allvar har ifrågasatt vårdens prioriteringar efter vårens prinsfödslar. 

- Medias bevakning av kungahuset. I Sverige har vi monarki. Kungahusets makt är inskriven i grundlagen. Att inte kritiskt granska deras förehavanden borde ses som tjänstefel.