NINA ÅKESTAM:  " Jaha, ska du också börja kandidatprogrammet i höst eller?" frågade den medelålders mannen i kavaj artigt och tog mig i handen.

"Nej," svarade jag, "jag är deras lärare."

Underförstått: din kollega. En människa du har sprungit på vid kaffemaskinen, hälsat på förut, som är cc:ad på samma mail som du. Usch vad jobbig stämning det blev nu.  Men egentligen är det inte hela världen. Det är så lätt att det blir lite fel. Det är ju det här med åldern, så svårt att se skillnad på några år hit eller dit. Och så är det sammanhanget, så många att hälsa på, hur ska man kunna veta? Det var så klart inget illa menat.

Det är snart tio år sedan jag tog min ekonomexamen och började jobba, och sedan dess har just det här varit en del av vardagen. Ingen menar något illa, men ändå händer det. Jag blir ombedd att pipa iväg och hämta en kopp kaffe (för du jobbar väl i receptionen?). Blir överhoppad vid hälsningsrundan. Blir misstagen för någons dotter. Eller som nu, en tio år yngre student på ett högskoleprogram jag numera undervisar på.

Det blir alltid lika obekvämt, och länge såg jag det som mitt jobb att släta över. Säga något roligt, bekräfta att det inte är så lätt, jo det är ju så mycket folk här och jo jag trivs ju bäst i sneakers och tja jag ser nog lite yngre ut än jag är. Men jag orkar inte längre. Jag orkar inte be om ursäkt för att jag har ett jobb jag har fått på precis samma sätt som alla andra. Jag orkar inte få bevisat för mig, gång på gång, att så många fortfarande tror att kompetens sitter i könet, i åldern, i kavajen. Det kan inte vara mitt jobb att hjälpa varenda människa att komma över sina egna puckade fördomar.

För det är precis vad det är. Det finns ingenting överhuvudtaget som säger att jag inte skulle kunna vara forskare och lärare på ekonomprogrammet. Utom den oerhört förlegade idén om hur en sådan bör se ut. Klart att de idéerna påverkar hur vi rekryterar. Vem vi lyssnar på i diskussioner. Vem som anses ha ”potential” och ”ledartröja”.

Min kollega skruvade på sig och skrattade lite. Han var det tredje som hade gjort samma misstag den senaste kvarten på institutionens sommarmingel, men det visste ju inte han. Så han fick stå där och vara obekväm, och finna sig i att jag inte skrattade med. 

Och kanske hände det ändå något just då. Kanske blev det uteblivna skrattet just det som gjorde hela situationen så jobbig att han kommer att minnas den. Kanske kommer han till och med tänka sig lite för nästa gång han utgår ifrån att han vet något om en människa han aldrig har pratat med innan ( i alla fall inte som han själv minns). Om den polletten kan trilla ner hos en och annan ekonomiprofessor, kanske vi så småningom kan se fram emot ett näringsliv där vi inte har fler börs-VD:ar som heter Johan än som är kvinnor.  

+ MethodKit, en supersmart metod för företag som vill komma igång med sitt jämställdhetsarbete

- Att flera riksdagspartier först nu verkar fatta att jämställdhet borde ha varit på agendan sedan länge. Typ alltid.