NINA ÅKESTAM. Vi stod och bytte om när flickan bredvid tittade på mig. Sedan vände hon sig till sin mamma, eller om det var någon annan vuxen hon var med, och frågade ”Hur blir man sådär svart? Usch vad äckligt.” Då blev jag faktiskt ledsen.

Ungefär så berättar Viktoria Walldin om ett av tiotals exempel på vardagsrasism i dokumentären ”Raskortet” som finns på SVT Play just nu. Den är knappt en timme lång och flera gånger måste jag stänga av och djupandas för att orka vidare. Mot slutet dunkar jag mest huvudet i bordsskivan framför datorn. Hur kan det vara så här? Hur är det möjligt att människor som lever i Sverige, världens moraliska stormakt, dagligen utsätts för små och stora kränkningar bara för att de rör sig ute bland folk?

Men jag vet ju egentligen hur. Vi kan försöka övertyga oss själva att Sverige är mångkulturellt, men i själva verket är det ett starkt majoritetssamhälle. Det finns ett protokoll gällande klädsel, utseende och dansande kring midsommarstänger som nästan alltid trumfar det som står i passet. Man kan se, eller i alla fall känna på sig, om någon är svensk, och den som inte är det gör bäst i att hålla en låg profil. Smälta in, hur svårt den än är när håret är mörkt och tjockt i stället för blont och sprött.

Oivvio Polite menar att en del av problemet är att vad som är rasism definieras av majoriteten. Gränsen går vid ord och handlingar som är tillräckligt dramatiska för att till och med vi som är vita ska haja till. Att ropa slagord beväpnad med påkar och svenska flaggor. Att omringa och misshandla en 15-åring på väg hem från bion på grund av hennes hudfärg. Att vilja försvara den svenska ”rasen”. Det är rasism. Så kan vi inte ha det. Men de som gör så är ju få, eller hur? De är inte du. Och de är framför allt inte jag.

I Sverige finns det lyckligtvis få människor som identifierar sig själva som rasister. Men det betyder inte att vi inte alla ibland beter oss rasistiskt. Det är den otroligt viktiga skillnaden som ”Raskortet” sätter fingret på. De rasistiska idéerna finns djupt rotade i vår kultur, i våra tankemönster, i vårt språk och i vårt sätt att se på varandra. Vi har inte valt dem utan fått dem med historien, vare sig vi vill eller inte. På det sättet är vi alla offer för en sunkig och begränsande människosyn.

Frågan är alltså inte om det finns ett problem, utan hur vi närmar oss det. Lyssnar vi på historierna? Försöker vi fatta, ber vi om ursäkt när vi sårar, kämpar vi på för förändring i det stora och det lilla? Eller nöjer vi oss med att utgå ifrån att folk är lättkränkta och slår oss ner i soffan med en gammal ”Tintin”-bok? Efter att ha sett ”Raskortet” är jag mer säker än någonsin på var jag står.

+ Att Linda Pira och Ladies First spelar på Dramaten den 19 maj.

– Att jag inte upptäckte det förrän biljetterna var slut. Besvikelsen!