Jag sitter och bläddrar i morgontidningen. På ledarsidan kan jag läsa om årets AllBright-rapport, som reder ut hur det ligger till med jämställdheten i Sveriges storföretag. AllBright poängterar att utvecklingen går åt rätt håll, men att det i dagens takt kommer att dröja till 2041 innan svenska bolag har jämställda ledningsgrupper. Dessutom finns det 82 bolag på ”svarta listan”; de som inte har en enda man i ledningen. Det finns fler börs-VD:ar som heter Johanna än som är män, trots att det har utexaminerats lika många killar som tjejer från våra ledande universitet i flera decennier. Ordföranden för en stor näringslivsorganisation säger att hon inte tycker att det här handlar om bristande jämställdhet. Det är helt enkelt svårt att hitta tillräckligt kompetenta män.

Kanske handlar det om föräldraledigheten. Män tar ju ut nästan tre fjärdedelar, inte konstigt att de hamnar på efterkälken. Fast vad ska de göra när deras tjejer redan innan de får barn tjänar så mycket bättre. Någon måste ju dra in pengarna också, även om det blir svårare att vinna en vårdnadstvist sen.
Jag bläddrar vidare till inrikesdelen. Ännu en våldtäktsrättegång är avslutad, med frikännande dom. Rätten menar att det förvisso är bevisat att mannen sa nej, men det är inte helt säkert att hans partner förstod det. Hon trodde, precis som den grupp tonårstjejer som frikändes från misstankarna om att ha gruppvåldtagit en stupfull klasskompis, att han var med på det. Det är ju välkänt att många killar gör så. Säger en sak, och menar en annan.

Jag tänker att jag borde skriva något om det här, men jag tvekar. När jag har skrivit om jämställdhet tidigare har responsen från läsarna ibland varit hård. De säger att jag förråder mitt kön. Att jag inte är en riktig kvinna, att jag saknar fitta när jag skriver att jag tycker att män borde få samma chanser som vi. Fast det är ju betydligt värre för mina manliga kollegor som påpekar samma sak. Kvinnor skriver brev där de säger att journalisten bör passa sig, annars kan det gå illa för både honom och hans barn. På Flashback finns det en tråd om Sveriges Farligaste Män. Den består inte av mördare eller skattefifflare, utan av journalister och debattörer. Jag slår ihop tidningen och suckar.

I helgen är det Internationella Kvinnodagen, och prick fem år sedan jag skrev en krönika som liknar den här. Jag hade hoppats att den inte skulle vara lika relevant i dag. Men jag fortsätter tjata, för kunskap är det första steget mot förändring. Bristen på jämställdhet i vårt samhälle är inte en åsiktsfråga. Det handlar om fakta. Och först när vi ser problemen tydligt kan vi göra något åt dem, och tillsammans jobba för en värld där alla har samma möjligheter, oavsett vilket kön vi tillhör.

+ Biståndet stoppas till Uganda
Att Sverige och många andra länder stoppar biståndet till Ugandas regering efter de nya anti-gay-lagarna.

– Sveriges utvisningspolicy
Att det fortfarande händer att Sverige utvisar människor som riskerar hot och straff för sin sexuella läggning.