Mitt i kampanjen inför den svenska folkomröstningen om euron 2003 förklarade den amerikanske ekonomen Milton Friedman att eurozonen skulle splittras inom tio år.

Seriösa personer tyckte att han skämde ut sig. Ekonomerna och politikerna förklarade att han talade goja. Själv tillhörde jag den majoritet som röstade emot euron, men jag tyckte ändå att Friedman överdramatiserade. I dag börjar allt fler misstänka att han hade rätt.

Friedman såg två problem med euron. Det ena var att den gemensamma räntan – priset vi betalar för pengar – blev för låg för snabbväxande länder och för hög för andra. Överhettade ekonomier som Irland och Spanien värmdes än mer genom låga räntor, så det blev så billigt att låna och spekulera att de byggde om hela landsändar till bostadsbubblor. 

Det andra problemet var att vanskötta stater som Italien och Grekland kunde låna billigt, eftersom de nu kunde använda Tysklands djupa fickor som skyddsnät. De gjorde inget för att få fart på sina ekonomier.
De exporterade mindre, men ökade utgifterna och lönerna explosivt – med lånade pengar. Det bröt mot euroreglerna, men ingen brydde sig.

Så kom krisen. Bubblorna punkterades och staterna fick svårt att låna. Då måste folk sänka sina löner eller flytta dit jobben finns, men när de inte gör det måste skötsamma euroländer rädda de vanskötta. Friedman menade att det var värre än slöseri – det kunde förstöra hela Europatanken. Samarbete ger gemenskap om man har samma mål, men om det blir ett sätt att slåss om resurser skapar det konflikt. Euron var inte ett ekonomiskt projekt, utan ett politiskt försök att driva på Europas enande, men, tillade Friedman; ”jag tror att dess effekt blir raka motsatsen”.

Om man lyssnar på vad befolkningar säger om varandra just nu blir man rädd. De tyskar som tvingas betala klagar fördomsfullt på korrupta, fifflande sydeuropéer, medan de greker som i utbyte mot räddningar måste genomföra tuffa åtstramningar talar föraktfullt om kallhamrade, giriga germaner.

I många länder växer nationalistiska missnöjespartier som har hatet mot grannarna som livsluft. Tänk om det europrojekt som skulle begrava nationalismen, i själva verket har pånyttfött den?

+ Danska folket har tröttnat på Danskt Folkeparti

– Caféer som saknar tillgängliga eluttag.