Klockan 09 på morgonen kollapsade åttavåningsbyggnaden Rana Plaza, nära Bangladeshs huvudstad Dhaka. Mot alla regler hade de fyra översta våningarna lagts ovanpå en instabil grund. Det såg ut som efter en jordbävning, sa ögonvittnen. Runt 400 textil-
arbetare som arbetade i komplexet miste livet.

Efter katastrofen har världens ögon riktats mot säkerheten i Bangladeshs industrier. Medierna har diskuterat bojkotter och några länder har hotat med handelshinder. Det skulle vara en ännu större katastrof för landet än Rana Plaza-kollapsen. 

Som FN:s utvecklingsprogram UNDP har konstaterat är textilbranschen unikt lämpad för att skapa utveckling i fattiga länder, då det skapar jobb och exportintäkter även utan stort kapital och hög utbildning. 1980 hade Bangladesh inte en enda fabrik som tillverkade kläder för export, men då såg en lokal entreprenör chansen, importerade maskiner från Sydkorea och tränade upp 130 arbetare.
Företaget växte och andra inspirerades. Sju år senare hade 114 av de 130 arbetarna hoppat av och startat egna kläd-företag. I dag ger industrin jobb åt mer än 3 miljoner människor, och står för runt tre fjärdedelar av landets BNP.  

Det har bidragit till en snabb förbättring av levnadsförhållandena i ett av världens fattigaste länder. Sedan 1980 har medellivslängden i Bangladesh ökat med nästan 20 år, och fattigdomen och analfabetismen har mer än halverats. Lönerna i textilsektorn har tredubblats bara sedan mitten av 1990-talet och arbetsförhållandena förbättras kontinuerligt. Chansen att få en egen inkomst har gett unga kvinnor större oberoende, och åldern för äktenskap har höjts.

Ändå inträffar den här typen av tragedier och vissa  klagar på västerländska företag som köper produkterna. Det är inte helt rättvist. Dessa företag har gått allt längre för att kontrollera leverantörernas arbetsförhållanden, och även nödutgångar och elarbeten. Ett företag som brittiska Primark, som köpte från Rana Plaza, har tidigare prisats av kampanjgrupper för sitt arbete med detta.  

Byggnadernas strukturella integritet hade de flesta nog uppfattat vara myndigheternas uppgift, och det finns regler på området. Problemet är att de verkar ha brutits medvetet av byggnadens ägare – som
också råkar vara en politiker knuten till det makthavande partiet. Korruption av det slaget är tyvärr inte ovanligt i fattiga länder. 

Västföretag kan säkert ta ett större ansvar för att bekämpa det, men det allra viktigaste de kan göra är att fortsätta handla av fattiga länder. Det är bara så välstånd sprids och säkerheten kan förbättras. Det är riktigt att Bangladesh inte har kommit till en tillräckligt hög nivå. Men det sämsta sättet att reagera på, det är att sparka undan stegen för dem.