Tidig natt, maskiner i djup sömn. Fruktansvärt nyss hade jag chockats av Kents domedagsvideo, där bandet deklarerar sin snara hädanfärd med en dödens parad, som jagar och slukar de karaktärer som under ett kvartssekel befolkat Kents skivomslag och videos. 

Under REM-sömnen vävdes det surrealistiskt ihop med andra klipp jag nyss sett. Ronald Reagans sista tal som amerikansk president 1989 om att USA måste ha öppna portar för alla med vilja och hjärta att ta sig dit, varvat med Donald Trump som drar igång talkörer om att bygga murar och uppviglar anhängare att misshandla motståndare. Slag på slag, i marschtakt, till Kents ljuva, ödesmättade toner. 

LÄS MER: Han räddade oss från DDR-Sverige

I drömmen såg jag inte bara dagens fascister marschera, de tågade sida vid sida med den skränande pöbel som med jämna mellanrum ödelägger civilisationer. Barbarerna vid Roms stadsportar, den kristna mobben i Alexandria som sliter Hypatia i stycken. Runtom glöder bokbålen. Bygg något vackert eller krossa allt. Jag vaknade med inte bara en tår i ögat. Natten svart, marken kall. Kent och vår öppna värld, på randen av avgrunden. Jo, mina drömmar kan vara lite pretentiösa, men ”finns det nåt mål för mig så är det att bli ännu mera pretentiös” som Jocke Berg förklarade 1999. 

”Hoppas vi lägger ned när det blir tråkigt” sade han i en intervju fyra år tidigare. Så vi hade blivit varnade. Men beskedet var ändå skakande. Jag köpte min första Kentskiva för två decennier sedan och slogs av hur bra de var på scen sommaren 1998 – på Gröna Lund. Sedan dess har jag sett dem om och om igen. När jag inte fått biljett någon gång satt jag utanför och lyssnade. 

LÄS MER: Ett iran som handlar med omvärlden är bättre än ett som vill förgöra den 

Det var en efterlängtade syntes av en rockigare synthpop och en dansantare depprock. Mer exakta riff och toner, men större gester och poser. Med ett ambitiöst hantverk som gjorde arrangemangen smartare och refrängerna mer hittiga. Precis det vi behövde i en tid då inget hände, i en stad som alltid sov. Och så är det Jockes texter som blandar abstraktion i tanken med precision i rummet – kulspetsblå små siffror, en fegis i gruset, skräp i korridoren, gummi, glas och metall. Som Fredrik Strage har noterat är det som ett välskrivet horoskop. Alla kan hitta detaljer som passar deras individuella melankoli – någons brustna hjärta är en annans barbarinvasion. Så blev bandet som vemodigt besjöng utanförskapet störst av alla.

Inget är lättare att håna. Känslan att vara speciell, medan man vallfärdar till samma band. Men är det inte vad stor konst handlar om? Att kunna betyda något alldeles unikt, personligt, för så många. Nu försvinner Kent. Men så ska det vara. Det finns en tid att bygga upp, en tid att riva ned. En tid att sörja, en tid att dansa. En tid att ha, en tid att mista. De tar oss aldrig levande. 

+ Nytt liv

Snödroppar, vintergäck och scilla. Och sakta kämpar sig solen tillbaka.

- Stopp på Öresundsbron

Restiden Köpenhamn-Malmö har ökat från 35 till 66 minuter sedan den svenska regeringen barrikaderade gränsen.