Har du råd att bli gammal? Den frågan ställdes i det sista avsnittet i den utmärkta P 1-såpan ”Livet på hemmet” som sändes i somras. I tre avsnitt fick vi följa Birgit, Eivor, Lennart och de andra som bor och arbetar på Kattrumpstullens äldreboende. 

I dag finns det en kvarts miljon svenskar som är 85 år eller äldre. Om 25 år kommer det antalet att vara nästintill dubblerat. Vad händer med välfärdssystemet då? Vem kommer då att ha råd att bli gammal? 

Frågan ställs direkt till lyssnaren och ändå kan jag inte ta den till mig. Inte riktigt. För jag trodde aldrig att jag ens skulle fylla 19 år. Min mormor dog när hon var 18 och eftersom alla sa att jag var lika vild som hon så tänkte jag att jag nog skulle vara lik henne även i döden. Men till min egen stora förvåning fyllde jag 19 och det var märkligt, för jag hade absolut ingen plan för livet bortom 18-årsåldern.

Dessutom var jag nu övertygad om att jag skulle sitta i rullstol när jag var 30. Detta hade doktorn sagt med stor emfas, att det var oerhört viktigt att jag hade min stora monsterstålkorsett för skoliosryggen tills jag hade växt färdigt. Men jag hade inte klarat av att se ut som en freak i den svåra 15-årsåldern när alla andra var unga, vackra och gyllenbruna och låg vid T-bryggan på Ribersborg och flirtade med varandra. Så jag kastade korsetten. Jag slängde den i grovsoporna och tänkte att jaa, jag sitter faktiskt hellre i rullstol när jag är 30. 

Kanske var det därför jag levde så fort och intensivt fram tills jag blev 30. Jag levde en livstid, gjorde allt, tog enorma risker och brände alla pengar jag någonsin hade. Men det blev ingen rullstol – och jag stod lika förvånad när jag var 30 som när jag var 18 och inte dog. 

Det var inte förrän jag var nära att drunkna som jag insåg att jag faktiskt ville leva, få barn och bli gammal. Men hade jag råd? Förmodligen inte. 

Jag litar inte på banker och pensionsfonder, allt hinner förändras många gånger under min livstid. Regler skrivs om, banker går i konkurs – och framför allt – vem vet säkert att jag får leva? 

Jag tittar mig omkring i sensommarkvällen, på barn som skuttar, ben som springer och vänner som får mig att skratta. Och jag inser att nej, visst, det finns inga garantier för någonting, men det verkar ändå gå rätt okej, trots en taskig levnadsplan. Det kanske är dags att våga tro på ett liv efter 65 – och fundera på vilket samhälle vi vill ha då.
 

+ Skakande kvinnohistoria. ”Fallna kvinnor” av Eva F Dahlgren (Forum förlag) handlar om hur prostituerade kvinnor fängslades och skulle lära sig veta hut på 1920-talet. Årets bästa historiebok. Den går under huden.


Två miljoner våldtagna. I Kongo är det farligare att vara flicka än soldat, skriver Magda Gad i Läkartidningen. Över sex miljoner människor har mist livet i kriget och omkring två miljoner har blivit våldtagna. FN har tittat på i tio år.