Storgatan är kantat av gråa snödrivor men kvällsljuset pockar ändå om en stundande vår. Jag har på mig en ny jeansjacka och om några månader slutar vi nian. Från Seven Eleven några kvarter bort har vi köpt folköl i ett sexpack som snart är slut. Vi har gått gatan fram och tillbaka. Upp och ner, flera gånger, men inte upptäckt en enda fest. Vi har lyssnat invid bottenvåningarnas fönster och sms:at alla vi känner. Nu sitter vi på en trottoarkant och delar på en cigarett, skickar en halvfull ölburk mellan oss och väntar ut ännu en fredag.
– Hur länge ska det behöva vara såhär? frågar jag min kompis.

► LÄS MER: Sandra Beijers blogg på Metro Mode

Jag vet egentligen svaret. Vi är femton år, dömda att vanka planlöst längst med gator i minst tusen år till. I alla fall känns det så. Men i stället pekar hon på huset mittemot, lägenheten högst upp och en tänd lampa i ett fönster.
– Jag gick i samma mellanstadieklass som hon som bor där. Hon heter Vibeke och om vi ropar hennes namn tillräckligt högt kanske något händer.

Att något ska hända är det enda jag drömmer om, varje fredag, jämt jämt jämt, och därför ställer vi oss upp och skriker. VIBEKE skriker vi, en gång två gånger tre gånger. Till slut öppnas fönstret och någon i röd munktröja tittar ner.
– Vilka är ni? ropar hon mot oss.

Sedan blir vi inbjudna hem till Vibeke. Vi springer de fyra trapporna upp till hennes familjs våning som är stor med sirlig stuckatur i taket i alla rum. Utom i Vibekes. I Vibekes rum är knöliga affischer på Jim Morrison tejpade över stuckaturen och väggarna målade röda. På ett bord brinner fyra olika rökelser och luktar sött ända ut i hallen. Vibeke sitter på golvet, röker cigaretter och målar stjärnor på sina jeans med tuschpenna.
– Hej, säger hon. Kom in.

Jag står i dörröppningen, känner hur min strama hårtofs dras åt ytterligare, att tillknäpptheten studsar över Vibekes väggar. Samtidigt måste jag hålla ett hårt tag om knapparna på min jacka för att inte allt som händer inuti ska bubbla över. Det känns som att jag kommer kräkas glitter och konfetti över Vibekes matta av ren upphetsning. Härinne börjar inte bara fredagen, här börjar allt. Jag har blivit inbjuden till en hemlig portal, en egen Narnia-garderob.

Vi sätter oss i en ring på golvet. Vibeke ritar likadana stjärnor på mina nyinköpta byxor. Jag tänker att jag vill att hon ska rita stjärnor på alla mina kläder. När klockan slår efter midnatt går vi därifrån höga av rökelsedoft och nya musikupptäckter. Jag får låna en vinylskiva och vågar inte säga att jag bara har CD-spelare hemma.

Dagen efter är allt förändrat och jag släpper ut håret och sätter aldrig upp det igen. Ligger i sängen, stryker Jim Morrisons kinder på omslaget till The Doors första album och förstår att nya världar finns överallt. Man måste bara skrika tillräckligt högt för att hitta dem.

+ Att städa ur förrådet och hitta en flyttlåda med alla fotoalbum från sina tonår.

- Doves nya youtubefilm där kvinnor måste välja mellan att passera två dörrar, varav det står "beautiful" på den ena och "average" på den andra. Att man aldrig liksom tröttnar på att spela på idén att kvinnor definieras utifrån sitt utseende.