S venskar brukar tala om hur polariserad den amerikan ska politiken är, med republikaner och demokrater som aldrig kan kompromissa. När den konservativa Högsta Domstolen i dagarna ger sig på president Barack Obamas sjukvårdsreform lär vi få höra mer om detta. Men om man bortser från den gälla retoriken är det tvärtom den politiska kontinuiteten mellan partierna som slår en. Ta bara sjukvården. Det var Obamas företrädare, George W Bush, som införde det första stora sjukvårdspaketet på 40 år och förebilden till Obamacare infördes i Massachusetts 2006 – av Obamas utmanare i årets val, Mitt Romney. 

Både kritiker och beundrare talar mycket om hur Obama räddade banker och bilföretag på dekis efter finanskrisen, men i båda fallen var det Bush som inledde räddningsaktionerna. Bushs finansminister arbetade mycket nära centralbanksmannen Timothy Geithner för att organisera det. Obama gjorde Geithner till finansminister. 

Även när det gällde Bushs krig gjorde fredsduvan Obama föga skillnad. Han behöll Bushs försvarsminister Robert Gates i regeringen och minskade insatserna i Irak utifrån Bushs tidsplan. Samtidigt skickade han ännu fler soldater till Afghanistan. När han själv tyckte att en diktator i Mellanöstern gick för hårt åt sin egen befolkning – Libyens Khadaffi – tvekade han inte att angripa militärt. Tur för Obama att norrmännen gav honom Nobels fredspris i början av mandatperioden.

Bushs krig mot terrorismen har trappats upp. Enligt en rapport i New York Times har Obama regelbundna möten där han tittar på bilder på misstänkta terrorister och bestämmer vilka som ska dödas utan rättslig process. Han har ökat användningen av förarlösa plan för att döda talibaner och misstänkta terrorister i andra länder. Obama har förlängt den famösa Patriot Act, som gör det fritt fram att avlyssna amerikaner och inspektera vad de har lånat för böcker på biblioteket. Guantanamo håller fortfarande öppet.

I några avseenden har Obama gjort skillnad, som när det gäller det aktuella beskedet att papperslösa invandrare inte ska deporteras om de kom hit som barn. Men även här gick Bush före, som försökte ge dem amnesti och en väg till medborgarskap. I centrala delar är Obamas presidentskap inget annat än Bush III – Bushs tredje mandatperiod.

Det ger upphov till intressanta frågor om samsynen inom det politiska etablissemanget. Har de en gemensam agenda som de driver igenom oavsett vad folket tycker? Eller beror det tvärtom på att de snabbt ger upp sin agenda och regerar efter opinionsundersökningar? Men framför allt väcker det frågan varför konservativa avskyr en president som på många sätt för deras politik – och varför svenska intellektuella och journalister älskar en president som gör det.

+ Gänget på Café Noir. Det förtjusande gänget på Café Noir – Jakob, Mia och Alexandra – som gör det till en så stor glädje att hänga där och skriva Metrokolumner över en cappuccino varje vecka.

Facebook. Facebook byter ut mailadresserna i våra profiler till det egna systemet utan förvarning. Jodå, det går naturligtvis att byta tillbaka, men sån arrogans kan straffa sig i längden.