Vi är avslöjade. En tygbit har visat sig vara ett rött skynke för vissa som gärna gör slöjan synonym med kvinnoförtryck. Paradoxalt nog bidrar de gärna själva till förtrycket genom att skuldbelägga och stigmatisera slöjbärande kvinnor. De bidrar till förtrycket genom att vilja förbjuda och därmed kriminalisera kvinnoplagget. De som anklagar de slöjbärande kvinnorna för att vara offer för sina egna manschauvinistiska, misogyna kulturer gör själva så gott de kan för att objektifiera och kollektivisera kvinnorna och låsa in dem i offerroller. 

Det började med en attack mot en ung, gravid, beslöjad kvinna. Gärningsmannen dunkade hennes huvud mot en bil tills hon föll ihop medvetslös. Det blev en notis som växte till internationell nyhet tack vare Nabila Abdul Fattah och hennes väninnor som inte nöjde sig med några loja Likes på Facebook. Så de drog i gång hijabupproret. En solidaritetsaktion för de kvinnor som trakasseras för sin klädsel.   

Kvinnors klädsel har alltid provocerat. 

I modemeckat Paris infördes ett byxförbud 1799 som tvingade kvinnor som ville ”klä sig som män” att be om tillstånd hos polisen. Franska revolutionens hedervärda paroller om ”Frihet, jämlikhet, broderskap” inbegrep inte den kontroversiella kvinnoklädseln. 

När Hollywoodstjärnan Marlene Dietrich klädde sig i byxor på 30-talet var det, trots seklers kamp, fortfarande ett skandalöst tilltag.

”Kvinnor med långbyxor sågs som ett hot mot naturens ordning”, har historikern Christine Bard sagt som skrivit boken ”Byxans politiska historia”.

Så sent som i februari i år, 213 år efter införandet, slopades äntligen byxförbudet formellt för kvinnor. Inte i Riyadh utan i Coco Chanels Paris. 

Trots att vi alla är slavar under samhällets strukturer, normer och värderingar har kvinnokroppen och vår klädsel alltid varit politiskt sprängstoff och föranlett moralpanik. Oavsett om vi kvinnor klär på oss eller klär av oss finns det alltid någon som är redo att gå till verbal eller fysisk attack eller dra svepande slutsatser om våra personligheter. 

Det finns lika många skäl att bära slöja som det finns bärare. För vissa är slöjan en reaktion, en protest, en identitetsmarkör. Det som är en frigörelse för vissa är en underkastelse för andra. Precis som korta kjolar som tolkades som indirekta inviter och sågs som förmildrande omständigheter i våldtäktsmål till feministernas symboliska bh-bränningar på 70-talet. 

Politiserade plagg kan med tiden bli avpolitiseras. Numera säljs palestinasjalar på H & M och Urban Outfitters och tonåringar tror att Che Guevara bara var ett snyggt grafiskt tryck. Som Hello Kitty typ. Slöjan är en projiceringsyta som laddas med våra fantasier, fördomar, föreställningar om ”dom andra”. Det är en tung börda att bära för kvinnor. Det är inte tyget i sig som förtrycker kvinnorna. Det är vi. 

+ Juristen som kom ut. Människorättsjuristen Robert Hannah som gick ut som homosexuell och trotsade hederskulturens helvete.

Hollywoodfruarna är tillbaka. Hollywoodfruarnas helvetiska återkomst.