Långt ner i det egyptiska ökenlandskapet, i Röda havets akvarieklara vatten, drunknar en man. Hotellpersonalen försöker förgäves väcka honom till liv med hjärt- och lungräddning och konstgjord andning. Döden hann före. Livet rann ur den snorklande italienaren. När hans bror och fru anländer är de först chockade. Sen börjar de tala om de praktiska detaljerna. 

På hotellgymmet samma kväll, dit jag går mindre för att träna och mer för att minnas min röst möter jag en vacker italienska. Hon frågar var jag kommer från. Eftersom alla ställer följdfrågor när jag svarar Sverige, säger jag direkt Grekland. 

”Åh jag är så ledsen för Grekland” utbrister Adriana och intygar sin kärlek för mitt lidande land. 

”Och jag är så ledsen för Italien” svarar jag. 

Då ingriper den egyptiske gyminstruktören: 

”Och jag är ledsen för Egypten!” 

Gyminstruktören heter Ahmed och jag ser honom springa runt, vika handdukar och bära solstolar hela dagarna medan jag sitter i skuggan och skriver. Han är tacksam att han får jobba tolvtimmarsdagar året runt och hyllar hotellägaren som är en oljeshejk från Kuwait. 

”Jag är lyckligt lottad!” säger han och spricker upp i ett stort leende. 

”Varenda månad, utan dröjsmål, får jag 150 euro”. 

Det är ungefär 1 250 kronor i månaden. 

När jag tappar hakan svarar den motionerande italienskan: ”Men levnadskostnaden i Egypten är betydligt lägre än hos oss i Medelhavsländerna”. Poäng till henne. Men när en liter egyptisk mjölk kostar runt åtta kronor kan han alltså köpa ungefär 157 liter mjölk i månaden till sina barn som han aldrig hinner träffa. 

Hur man än räknar får vi mer mjölk för pengarna. Det är vid sådana tillfällen man får perspektiv på eurokrisen. 

Sen säger gyminstruktören: ”Tänk att vi tre står här. Från världens första och främsta civilisationer. Vi som gav världen ljuset. De gamla grekerna, romarna, egyptierna. För att i dag klaga på kris och fattigdom medan små skitländer som Monaco, Luxemburg och Saudiarabien, som inte gjort ett smack för mänskligheten badar i pengar. Vad har de gjort för att förtjäna sina rikedomar?”

När den egyptiske badvakten, som ägnade morgonen åt livräddningsförsök, dyker upp på gymmet ber jag om detaljer. Han skakar på huvudet och säger: ”Jag förstår ingenting. Hans familj grät inte ens. De sa att han hade velat dö. För att han hade ekonomiska problem. Då borde vi ju alla vilja dö” säger han och tillägger: ”För det finns väl viktigare saker i livet än pengar?”