Det började för några månader sedan. Kanske var det avslöjandena kring SCA-ledningens jaktresor som satte bollen i rullning. Via ”Min helg”-reportage och prinsbröllop och Bathinas skilda världar på SVT. Plötsligt är den överallt: den svenska överklassen.

Det är på tiden. Jag har alltid tyckt att det är lite märkligt att de som gärna gör politiska analyser utifrån klass så ofta vill få det till att den viktiga konflikten står mellan medel- och arbetarklass, eller medelklass och prekariat. Som om det fanns en övre gräns där någonstans vid människor som har råd att åka på solsemester någon gång om året och inte behöver välja den billigaste middagsmaten.

Verkligheten ser ju nämligen helt annorlunda ut. Enligt Credit Suisse Global Wealth Report 2014 äger de rikaste 10 procenten av svenskarna ungefär 70 % av landets förmögenhet. Medan den urbana medelklassen skäms för sina bensinstinna bilar och kompenserar med att lägga ekologiska grönsaker på grillen, hoppar överklassen på båten ut i skärgården och glömmer alltihop. När stora delar av vänstern rasar mot symboler som rut-avdraget, verkar många missa att det finns en annan klyfta upp till dem som inte kunde bry sig mindre om ett avdrag på 50 000 om året. För i ”den allmänna konkursen” (ett fantastiskt uttryck som människor med mycket pengar gärna använder för att beskriva sin ekonomi) spelar just de där hundralapparna på städning verkligen ingen roll.

Det är lätt att uppröras över överklassen. Det är också svårt att förstå den. Det rör sig om få människor i slutna kretsar på specifika platser. Många går genom hela livet utan att kanske någonsin träffa någon som hör hemma där. Det blir dessutom än mer komplicerat av att få självmant definierar sig som överklass, utan hellre säger något svävande om ”övre medelklass”. För det finns så klart alltid någon som är rikare, mäktigare, adligare. Det ändrar dock inte faktumet att den här lilla gruppen, hur löjlig den än kan verka, påverkar hur alla andra har det. För pengar är makt, både direkt och indirekt. Att inte behöva oroa sig för boendet. Att kunna leva utan lön ett tag när man startar upp ett nytt företag, pluggar vidare, byter bana. Att vara hej och tjenis med politiker och näringslivstoppar. Men kanske mest av allt: självförtroendet som kommer med att veta att allt alltid kommer att ordna sig. Hur många krönikörer på vänsterkanten man än upprör.

Att göra en klassanalys och missa den här gruppen borde räknas som tjänstefel. Det är hög tid att debattörer, politiker och journalister slutar behandla överklassen som gammaldags kuriosa, och börjar ta dess inflytande på allvar. I ett demokratiskt samhälle förtjänar ingen frikort. Även om de lägger ut dimridåer i form av Barbourjackor och ärvd konst.

+ Jorden de ärvde av Björn af Kleen. Genomgången av den svenska adelns privilegier har några år på nacken men är fortfarande precis lika relevant.

- Monarki. Grattis Sofia och Carl Philip, men herre gud vad ovärdigt det är att ett helt land ska sluta upp för att fira att några man inte känner gifter sig.