Såhär efter jul och nyår när skilsmässostatistiken rasar i höjden undrar jag ibland varför jag fortfarande är gift. Hur kommer det sig att vi lyckas hålla ihop när alla andra skiljer sig? Jag kan häpna över att de där paren som är så vackra, begåvade, briljanta, charmiga och till synes lyckade plötsligt deklarerar att nu ska de sälja villan och ha varannanveckasbarn. För att de inte älskar varandra längre, kärleken tog slut. Och jag kan titta på den vackra kvinnan och tänka ”jamen, hur kan man INTE vara förälskad i henne längre”. 

Men det handlar såklart inte om det. Det där är bara min gamla illusion som lever kvar från när jag var ung och tänkte att bara jag blir vacker och smal och framgångsrik så kommer jag att bli gift och leva lycklig i alla mina dagar.

Nu är jag understundom lika sliten som alla andra trebarnsföräldrar och säkert inte alltid så lätt att älska alla dagar. Ändå håller vårt äktenskap. Och jag tror det handlar om ett råd vi fick när vi var nygifta – av vårt gudpar Bosse och Annika. De som också har varit gifta i all evighet, amen.
De sa: ”Jag tror det håller för att vi alltid har något projekt på gång, tillsammans”. Vare sig projekten har varit barn, hundvalpar, husrenoveringar eller adoptivfamiljer så har det gett dem en chans att behålla ögonkontakten, att kämpa och skratta och utvecklas tillsammans. Det blir ett särskilt kitt i ett förhållande, något som håller dem samman.

Det pratas så mycket egentid i dag och visst, det är säkert väldigt viktigt. Men vad hände med tillsammans-tiden? I dag har de flesta familjer minutanpassade körscheman för att hinna med allt som måste in i ett småbarnsfamiljeliv med jobb, karriär, skola, fotbollsträning, skridskoträning, vuxenträning, pianolektioner, after work, föräldraråd och styrelsemöten.
Sällan eller aldrig hinner man göra något tillsammans.

Nu har vi har en webbsida tillsammans, jag och min man. Det behöver inte vara svårare än så. Plötsligt är vi engagerade i samma sak igen, vi skrattar och kämpar tillsammans och vi ser varandra i ögonen – och jag tänker att det här håller nog ett tag till.

+ SVT:s mini-serie Mildred Pierce är ett stycke briljant kvinnohistoria. Kate Winslet kunde ha varit min
farmor. Så bra är hon.
 
– Runners World är en toppentidning – men jag retar mig på att den är så mansdominerad.