LISA MAGNUSSON: När jag bodde i Paris ropade män saker efter mig hela tiden. Inte för att de gillade just mig, utan för att det är en grej där att män skall vara så mot kvinnor. Det anses charmigt.

”Hallå, fröken!”

Snabba steg, hörlurar i öronen och blicken fäst var som helst bara inte i någon annans. Det var så jag lärde mig att röra mig i det offentliga rummet för snart tio år sedan och det har jag gjort sedan dess, det sitter i ryggmärgen att gatorna inte är mina. Nu när jag bor i Sverige händer sådant mig mer sällan, men det händer. Något gäng som ropar åt mig när jag är på väg hem från en middag. En man som nyper mig i rumpan när han har passerat mig på gatan. En man på tunnelbanan som blir arg för att jag är enstavig och undvikande när han försöker prata med mig: Måste jag vara så tråkig?

Jag är så trött
på föreställningen att kvinnor skall ta det som en komplimang när män tar sig friheter med dem. Det börjar redan på dagis. Pojkar som drar flickor i håret, lärare som säger att ”äh, han gillar dig bara, det är inget att bry sig om”; som lär somliga barn att de inte har rätt till sina egna kroppar.

Jag tänker på allt detta när jag läser Laura Bates bloggpost på den brittiska nyhetstidningen The Guardians sajt. Hon beskriver en situation där hon är på väg hem. Ett par förbipasserande män pratar demonstrativt om vad de vill göra med henne, en av dem säger att han ”inte skulle ha något emot att hålla en kniv mot den där”, de skrattar.

Detta handlar om trakasserier,
inget annat, skriver hon, och jag håller med. Men sedan skriver hon något annat: ”Trakasserier handlar inte om komplimanger, på samma sätt som våldtäkt inte handlar om sex. Båda handlar om makt, våld och kontroll.”

Detta är ett påstående som upprepas så ofta i debatten att det blivit en allmän sanning. Problemet är att det skapar en idé om att det finns något medvetet och kalkylerat över dessa situationer.
Men i de allra flesta fall då män skriker saker om kvinnors kroppar så gör de det förmodligen för att de på riktigt tror att det är en kul grej och ett normalt sätt att visa ”uppskattning”.

Och de allra flesta våldtäkter är inte brutala överfallsvåldtäkter i någon park efter mörkrets inbrott. De begås i hemmet, av någon som offret känner. Problemet när man då påstår att situationerna handlar om makt, våld och kontroll är att de utpekade inte känner igen sig utan slår ifrån sig, sluter sig. De är ju schyssta personer!

Istället för att tala om angrepp mot kvinnor som en snudd på mytisk ondska borde vi tala om vardagligheten som oftast präglar dessa situationer, och om vad det gör med oss alla att växa upp i ett samhälle där vissa får lära sig att de inte behöver ta någon hänsyn till andra.

+Therese Bohmans recension av Lars von Triers film Nymphomaniac och Karin Johannissons essä i DN om samma film. Tänk om all filmkritik kunde vara lika intelligent och intressant.

– Kan folk vänligen sluta med sina idiotiska skämt om hur macho/gay/skojig Rysslands president Vladimir Putin är? Tack på förhand.

LÄS MER: Laura Bates blogginlägg hos The Guardian