Det finns många saker som är konstiga med religionen, med den organisation och det regelverk som kringgärdar själva tron. Man kan förstås göra sig lustig över det motsägelsefulla med en gud som skapar felande människor och sedan klandrar de felande människorna för att de felar.

Det jag har haft svårast för är emellertid inte all den skam och skuld som religionen inger oss för att vi är de vi är, utan missionerandet. Att försöka värva så många nya medlemmar som möjligt till sin egen organisation är en essentiell del av de flesta religioner (även ateismen, som ju också är en sorts religion). Människors oförmåga att bara tillåta andra att vara annorlunda är roten till cirka alla konflikter här i världen. Jag har alltid sett det som det största problemet med religion.

Men så stod det för någon vecka sedan i tidningarna om tre barn som hade dött för det att deras far, en kristen pastor, bett för dem istället för att ge dem medicin. När jag säger kristen pastor så är det på intet sätt ett försök att breivikbeslå kristenheten, att skuldbelägga dem vars religion råkar ha ett vagt släktskap med den här pappans. Ingen förespråkar att man skall låta barn dö. Alla tycker förstås att han har gjort fel. Det är inte själva kristendomen som är problemet.

Det är inte heller det att jag inte förstår varför folk ber. Jag har själv försökt köpslå med gud: Käre gode gud, om du bara hjälper mig med det här så lovar jag att, ja, här brukar jag föreslå något som jag tänker mig skulle kunna blidka den stränge, straffande, intolerante gud som min kultur har gjort till en del av mitt system.

Men jag kunde inte sluta tänka på den här pappan och på den tro på bönens kraft som tillkommer religionen. Bönen är till synes ödmjukhet, underkastelse. Men den har till konsekvens att allt lidande är, om inte självförvållat, så åtminstone något som kan avhjälpas bara man tror tillräckligt mycket, ber tillräckligt innerligt.

Det är ett magiskt tänkande som, motsägelsefullt nog, bottnar i en sorts narcissism, i en övertygelse om att just man själv är en unik och utvald snöflinga som är värd vip-behandling, till skillnad från alla andra som går orättvisa öden till mötes här i världen. Men varför skulle gud lyssna på just mig, ge just mig tröst, ingripa vid just mitt förtvivlade tiggande? Att lämna sin själ i pant hjälper oftast inte.

+ Ovanligt bra tv-serie
30 grader i februari (SVT1, måndagar kl 21.30 samt på SVT Play). Något så ovanligt som en välspelad, gripande, svensk feel bad-teveserie.

Politisk twittercensur
Twitter stänger ned satirkonton som misshagar Frankrikes president. Politisk censur, kallas det.