Så kallade gallups av olika slag visar att fler och fler unga svenska kvinnor kan tänka sig att vara hemmafruar. Jamen, ta hand om barnen och hemmets alla bestyr medan familjefadern är ute på "fältet" och håvar in. Man kan även kalla det "lyxhustru", om mannen i fråga har ett lite fetare jobb. Den här frågan har återigen gått och blivit hett debattstoff. I onsdags togs den upp i Fyrans "Kvällsöppet", där en majoritet av tittarna dessutom svarade att de tycker hemmafruidealet är något bra.

Och jag förstår verkligen alla de unga kvinnor som tycker det är ett självklart val. Jag förstår dem precis lika mycket som jag förbannar dem. För ibland går "rätten att bestämma själv" för långt. Till exempel när "rätten att bestämma själv" slungar oss tillbaka till 1953 och kvinnor återigen tar sig makten att styra över hur våra barn formas och uppfostras samt gör det tuffare för oss kvinnor som vill jobba och tjäna lika mycket som männen.

Och seriöst, vad är det för tofflor till snubbar som går med på att jomenvisst älskling, du får vara den som är absolut mest med våra ungar varenda dag i flera år medan jag kommer hem som en  zombie efter jobbet och mest vill sjunka ihop framför tv:n av tröttma? Vilken pappa vill missa såpass mycket av sina barns uppväxt? Vad är det det för unken jävla inställning till föräldraskap?

Jag förstår att många unga kvinnor hellre är hemma och växer i sin mammaroll, bakar kladdkaka och låtsas att de är med i typ ELLE Interiör än ger sig ut i det numera tuffa arbetslivet. Hellre kvalitetstid med barnen än trälig jobbsökarkurs arrangerad av Arbetsförmedlingen. Men hela det där synsättet på arbete och självförverkligande har blivit för sorgligt. Folk tycks tro att en period av tråkigt jobb inte stärker en som människa... Men det gör snarare ett ideal som självdog för över trettio år sedan, av en anledning.

Hade min enda livserfarenhet blivit att ta hand om barn och sköta hemmet hade jag sett tillbaka och varit bitter. Nu är jag bara bitter på bakåtsträvighet och lathet, men mest en glad arbetare. För alla människor är ju mer komplexa än så. Vi behöver utvecklas på betydligt fler plan än ett. Vad går vi annars nio år i grundskola för? För att lära oss byta blöja och gardiner samtidigt?

+ Katerina Janouch som är lika sansad och saklig som vanligt i hemmafrudebatten.

–  De som vrider det till att det handlar om att diktera andars villkor. Vad är mest värt? Det ständiga friiia valet eller vår gemensamma, jämställda framtid? Hård nöt, really.