Vi minns när den arabiska våren svepte bort diktaturerna i Tunisien och Egypten. Och vi minns det – även på svenskt avstånd – som närapå en lycklig tid, trots de offer som skördades. Arabvärlden skulle aldrig mer bli sig lik och alla invanda föreställningar om den evigt stillastående Orienten kom på skam. De unga människornas revolt smittade till slut rentav även av sig på den israeliska ungdomen, som gick ut på gatorna för att kräva ett mer rättvist samhälle.
 
Men det var den första fasen i denna demokrativår. Den andra har visat sig bli långt mer blodig, i Syrien, men också i Libyen. Att Gaddafiregimen nu faller samman i Tripoli är ett fantastiskt  genombrott i den andra vågens demokratirevolution och rebellernas seger kommer att stärka den vind av förändring som blåser genom hela Mellanöstern.
 
Men den här gången är känslorna knappast lika entydiga. Det som nu störtats är inte ledningen för en fungerande statsapparat och ett vitalt medborgerligt samhälle. Snarare är det den mäktigaste klanledaren som mist sin makt. Libyen saknar demokratiska traditioner, ja, landet saknar allt det som kännetecknar ett modernt samhälle. Man har inte ens haft den värnpliktsarmé som Egypten har; diktatorn höll sig med betalda legosoldater. I över fyrtio år satt överste Kadaffi vid makten. Men trots alla sina förljuget radikala gester förmådde han inte göra något vettigt av de rikedomar landet sitter på.
 
Rebellerna som nu tar över är inbördes svårt splittrade, med ett maktcentrum i Benghazi och ett annat i Misrata. Och utan Natos militära styrka hade de aldrig tagit Tripoli. Att västvärlden, med Frankrike i spetsen, var så ivrig att stödja rebellerna och i det syftet klart överskrida det givna FN-mandatet förklaras nog rätt mycket av västvärldens tidigare gullande med Gadaffiregimen. För så var det faktiskt. Så sent som i början av det här året kom tyrannen i Libyen allt bättre överens med såväl Berlusconi som Sarkozy, med EU och rentav med FN.
 
Västvärlden styrs av krass maktpolitik. Ledningarna förrebellerna är framöver heller inte det som Libyens folk eller omvärlden i första hand ska lita på. När Tripoli faller i den andra vågens arabiska demokratirevolution måste hoppet sättas till revolutionen själv. Det måste sättas till idealismen och engagemanget hos alla de unga människor som vill vräka ett auktoritärt och gammaldags system över ända och bygga ett nytt samhälle.
 
+ Underbart att se Ola Salo i Svt;s nya musikserie i lördags.
 
– Reinfeldt vill skapa världens dyraste jobb: fem miljarder till restaurangvärlden för att skapa några tusen jobb.