RICKARD SÖDERBERG: Jag dansar en sömnlös liggdans i sängen, medan maken andas varmt och tungt. Varför sa jag ja till att bli semimånatlig krönikör i Metro? Varför?

Några av mina vänner är krönikörer, och de har alla visat sig behöva omfamna sina mest masochistiska inre kvaliteter. Ty tyckmyckna tyckares texter är det många som tycker nånting om, och många som inte tycker om. Inte ens om texten är från undertecknad språkälskare och alliterationsrunkare. Den som utger sig för att vara professionell (tyckare alltså, inte runkare) är ett tacksamt mål för uppdämd kommentatorsfältsfrustration.

Jag är inte heller dummare än att jag förstår att Metro dessutom har förväntningar på sin nya kajalkletiga krönikör. Nöjer de sig med ett inslag baserat på det sadistiska, fornnordiska versmåttet dróttkvætt, en smygtittad betraktelse om kroppshets skriven på min favoritnudiststrand, eller mobilskriven text om 4G-täckningen i Snorrslida?

Kommer de våga publicera ett epos om den gammaltestamentliga Gudens mellanstadiefasoner, och varför det är mer logiskt att Gandalf var hens son, författat på språket sindarin?

Ligger klarvaken kvar vid min kvanting, och funderar på att avstå från att bli professionell tyckare. Det fanns ju en alternativ profession att satsa på.

Men. Alltid detta men. Sen börjar min masochistiska sida långsamt vakna till liv. Är det en längtan att provligga med denna nya rutin jag känner? Vågar jag bjuda in prestationsångesten på en kvällsfösare, för att en stund senare ligga sked med en krönika. 

Eller är det bara en fantastisk möjlighet att med en dåres envishet försöka belysa frågan om hur den här världen vi kallar vår samtid kan bli lite mindre dåraktig? Kanske rentav lite kärleksfull? 

Att idka krönikörism är för mig synonymt med total uppriktighet, för i samma ögonblick som jag börjar vända min superhjältecape efter vinden kommer jag tappa styrfart och falla handlöst mot likgiltighet. Den utbredda homoskräcken där religiösa fanatiker och högerextremister går hand i hand kommer få sej en känga. Räddhågsna politiker som gladeligen exporterar vapen till icke-ickediktaturer och företag som skrupellöst fistar globalt miljötänk likaså.

För har man en plattform att tala ifrån, som dessa personer har, så får de vara beredda på mothugg. Precis som jag kommer vara dessa tvem dagar i månaden då körer av liktänkande kommer köa. Men jag kommer också kölhalas av otänkandes köld, som vill ha mig körd för krönikor om könsroller.

Jag vänder kudden till den svala sidan, kryper närmare min make och börjar drömma om min framtid som Metrokrönikör; En twilightzone av proffsrunkare som dróttskvaettar sej runt på en nakenstrand i Midgård och predikar tolerans med mobilen uppsträckt i luften för att få täckning. 

Vi ses om två veckor. Godnatt.

+ Jag är ny krönikör och det kan sluta hur som helst. Längtar.

- Jag är ny krönikör och det kan sluta hur som helst. Fasar.