Den socialdemokratiska kongressen öppnar på onsdag i Göteborg och allt tyder på att den kommer att präglas av betydande optimism. Opinionsläget är dåligt för Alliansregeringen och socialdemokraterna går framåt. Inte mycket, men framåt.

Med Stefan Löfven kom ett lugn över partiets ledning och att han in i det sista hörde till dem som försvarade Juholt ingav respekt även hos dem som var förbannade på den partihöger som i samarbete med medierna och med Juholt själv – hans många misstag – fick honom på fall. Så mycket tyder på att denna kongress kan få sina hallelujadrag.

Och det är just det som skrämmer mig.

Man ska nämligen komma ihåg att socialdemokratiska kongresser inte är så särskilt folkliga tillställningar. Man skulle kunna kalla dem ett slags kommunalrådskongresser, eftersom så många av ledamöterna är professionella politiker med karriärer att tänka på. Bra folk, jodå, men vanligtvis också ganska lydiga mot partiledningen.

När Stefan Löfven och Magdalena Andersson och deras rådgivare bestämmer att nästan inga skattesänkningar ska tas tillbaka vid en eventuell valseger – ja, då lyder ombuden. Och när samma ledning vill driva igenom att vinster i välfärden ska få finnas kvar men liksom med måtta – ja, då kommer det att gälla.

Jag hoppas att de ombud som verkligen vill ta en strid om riskkapitalisternas stöld av skattepengarna till välfärden är fulla av självförtroende men man kan frukta att de inte får mycket att säga till om.

Att socialdemokraterna ökat någon procent i mätningarna beror i huvudsak på att Alliansen ger ett allt blekare intryck. Jag har däremot inte märkt av någon ökad mobilisering bland socialdemokratiska gräsrötter. Inte konstigt, för det är svårt att känna sig mobiliserad av den anpassning till mitten som numera kännetecknar S.

En arbetarrörelse och en socialdemokrati värd namnet och värd sina medlemmars tilltro måste ha åtminstone någon idé om en annan färdriktning för det svenska samhället än vad borgerligheten har. Har man inte det bidrar arbetarrörelsen egentligen bara till det permanenta förborgerligandet av väjarkåren och sågar därmed av den gren man sitter på: solidaritetetstanken.

S ågspånet som faller från den gren som sågas av heter missnöje eller likgiltighet och stavas i praktiken ofta röster på Sverigedemokraterna.

Det blir en lysande kongress. Men för vem egentligen? Alla medier kommer att vara på plats i Göteborg. Liksom vårdbolagens lobbyister och hela det politiska kommentariatet. Men gräsrötterna? Jag hör redan den där sågen såga och ser spånet regna till marken.

Det är en underlig vår.